Hallens Härads Rätt den 28 januari 1795.

 

Taskboken

 

Sedan Mårten Mårtensson i Wällviken till detta ting låtit stämma sin halvbroder Torparen Olof Eriksson i Möckelåen.uti det påstående, att den senare måtte med skäl visa, varest han fått så mycket penningar under resan från Skalstugan sistlidne år, samt stånda till svars för något snatteri, som för flere år sedan skall vara begånget uti Byn Böhle; varemot Olof Eriksson å Mårten Mårtensson tagit genstämning för ärerörige tillmälen; Lät Härads Rätten  desse Parter föekomma, varuppå Mårten Mårtenssson ingav till Härads Rättens Protokoll ett så lydande skriftligt anförande.

 Evad undertecknad tillika med min Son och Svärfader Erik Johansson i Wällviken, var stadd på hemresan från Norrige,  före jul år 1793, hann vi på Olof Ersson i Myckelåsen uti Stamgärde By  och Mörsils Socken,  vilken forslade ett hästlass åt Enar Pehrsson i Böle tillika med ett lass och hästkreatur som Enar själv ägde, sedan följdes vi hela vägen hemåt.  Då vi kommo till Mårdsund, rastade vi där en stund, och när vi voro färdige att resa, så tog jag Erik Johanssons och min matspann uti vardera handen och bar ut, när jag kom i farstugan flög ene spannen upp och litet mat utur, vilken jag snart hopsamlade och Spannen igensmällte, och bar dem genast ut på våra skrindor och förmodade således inte mera ont var å färde, men när vi kommo till Ytterhallen, skulle Erik Johanssson upp till Nämndemannen Jakob Olsson att betala något som han var skyldig, då var Taskboken och penningarna borta. Varuppå min Son genast följde Erik Johansson tillbaka till Mårdsund, i ärende att efterse Boken och penningarna, men allt förgäves, Varuti var en Summa av 9 Rdr 16 Sk, vilken summa jag medelst revers sedan gottgjort Erik Johansson; av orsak, att jag en gång kom att säga, det jag skulle hjälpa honom till sine penningar, än det skulle kosta n.ågot mycket.

 Anledning varöver jag nödgats kalla Olof Ersson till detta Lovl. Vårting med påstående, att han, måtte visa med skäl, huru och på vad sätt det så hastigt sedan vi skildes åt, kunde flöda på honom så mycket penningar, då han ej allenast försett sig med något brännvin utan ock betalt Mårten Pehrsson i Getåsen 2 Rdr, utlånt penningar till flere och ändå sagt sig hava en 5 dalers sedel kvar, då han däremot i Mårdsund eller under resan sedan vi kom tillsammans, var alldeles penningalös, endast  har hans egen Hustru utlåtit, att en okänd Taskbok fanns i hans spann då han hemkom. Med vad mera som mine vittnen kunna intyga.

 Olof Ersson lär icke illa upptaga att jag vill själv avskulda mig en så oanständig framfart varav han förut vist tillräckeligt prov därpå, som genom vittnen nu skall stärkas. Mitt allerödmjukaste påstående är därföre, att i den händelse Olof  Pehrsson brister med skäl visa, varest han undfått penningarna under hemresan , att han då måtte dömas skyldig ersätta mig förenämnde 9 Rdr 16 Sk. med uppgången kostnad, samt dessutom för  brottet lagligen anses.

 På begäran skrivet av Norbergsson och Mårten Mårtensson i Wällviken.

 Efter uppläsandet svarade Olof Eriksson, det han på något sätt ej haft befattning med de, efter angivande, för Erik Johansson bortkomne penningar, och undrade således huru Mårten Mårtensson kunde tillta sig, att söka därför ställa honom till ansvar. Och ehuru för övrigt Olof Eriksson, förmodade sig icke egentligen vara förpliktigad visa Mårten Mårtensson reda för sine penningar, så ville dock Olof Eriksson, för att desto tydligare betaga honom all anledning till misstanke, nu giva tillkänna, att vid den omförmälde resan till Skalstugan före jul 1793 har Olof tagit med sig första av egna penningar Sju eller Åtta plåtar, Nio daler kopparmynt hade han fått ui Böhle, nämligen 12 Sk hos Enar Pehrsson och 12 Sk hos Jacob Andersson. Tjugufyra  Sk hade han under resan uti Byn Gärdsta infordrat av Bonden Helje Johansson  i Möckelåsen, och ändeligen även uti Gärdsta utbekommit sexton Sk av Enar Pehrsson, för vars räkning Olof Eriksson på denna resa haft bestyrande med hästar och lass, samt även med egen häst skjutsat en fora från Skalstugan till Böhle; av vilka penningar han under hemresan icke gjort några utgifter förutan till något dricka och hästfoder, på de ställen, där han haft kvarter, intill hans återkomst till Getåsen, där han betalt till Mårten Påhlsson någon gäld, till vid pass 14, 15 eller 17 daler kopparmynt, till gottgörande varav Olof Eriksson lämnat en sedel på 2 Rdr, som han haft med sig hem ifrån, samt därå fått något av Mårten Påhlsson  tillbaka, vars belopp han dock nu icke kunde sig noga påminna.

 Käranden erbjöd sig däremot visa att då Olof Eriksson begivit sig på resan hade han icke ägt flere penningar, än de Tjugufyra Sk som han uti Böhle bekommit, men att tvärtom vid återkomsten han haft ej allenast penningar till eget behov, utan ock därav till andre gjort utlåning, åberopade som vittnen Bonden Enar Pehrsson och hans Hustru Brita Olofsdotter i Böhle,  Torparen Olof Gudfastsson i Wälje,  Drängen Mårten Påhlsson i Getåsen,  Bonden Helje Johanssson i Möckelåsen och Pigan Lucia Johansdotter därstädes,  Bonden Pehr Hansson i Höge,  samt Korpral Östlunds Hustru Kerstin Olofsdotter i Möckelåsen, vilka funnes ojäviga och därför avlade vittnes Ed samt var för sig hördes, då

1o

Enar Pehrsson ingav skriftlig berättelse, lydande:

När Olof Eriksson hemkom från Skalstugan 1793 före jul och vi slöto räkning för någon skjuts och besvär med mine hästar och lass, fick Olof Eriksson av mig mellan 6 och 9 Sk kopparmynt, sedan han njutit avräkning för gäld till mig 1 Rdr, samt vid bort resan av min Hustru fått kontant 12 Sk, såsom ock av mig själv uti Byn Gärdsta 16 Sk. Huru med Erik Johansson bortkomne penningar kan hava tillgått, därom äger jag ej minsta kunskap. Men i anledning av Mårten Mårtenssons erinran, kan jag ej undgå berätta, att för flere år sedan hände, det en Lappman, vilken var inne uti min grannes gård i Böhle, kom att mista en sedel på Nio daler kopparmynt, varföre Olof Eriksson blev misstänkt, och sluteligen nödgades Olof själv erkänna, att han samma sedel olovligen tagit och insatt uti en knut ute på gården, där han ock vid eftersökningen träffades,  varefter  sedeln genast blev ägaren återställd.

Enar Pehrsson i Böhle. Uppläst och vidkänt.

 Olof Eriksson, i anledning härav tillfrågad, vidgick att han för 16 eller 18 års sedan uti Böhle i ett sällskap funnit en Nio dalers sedel liggande på golvet, den han upptagit och någon stund gömt, men vid efterfrågan återlämnat.

 2o

Brita Olofsdotter berättade, att före jultiden 1793, då Olof Eriksson begivit sig på resa till Skalstugan, för att, enligt avtal, ombesörja någon skjuts för vittnets man, har han begärt, det vittnet måtte lämna sig tolv Sk till köre-penningar; emedan han utlåtit sig ej hava mer, än 12 Sk, som han hos Jacob Anderssons Hustru utbekommit. Vittnet hade däruppå tillställt Olof Eriksson de begärda 12 Sk., men hade förövrigt något sig härom ej kunnigt. Uppläst och vidkänt.

 Olof Eriksson angav, att ehuru han  yttrat sig, som vittnet berättat, skall han dock haft  tillräckligt penningar med sig hemifrån. De tolv Sk, som han av Brita Olofsdotter uttagit, hade han för arbete hos Enar Pehrsson haft att fordra. Vilken angivelse likväl Enar Persson, på Rättens tillfrågan, icke ville avlämna, utan betygade, att berörde 12 Sk  blivit uti skjutsningen och Olof Erikssons övriga besvär inberäknad.

3o

Olof Gudfastsson, som vid ovan förmälte tillfälle varit resesällskap med Olof Eriksson från Möckelåsen till Skalstugan och åter till Stamgärde, berättade, att uti Böhle har Olof Eriksson visat honom tvenne sedlar på 12 sk, med utlåtelse: Jag har ej mer till körepenning åt Skalstugan, den ena sedeln har jag fått av Enar Pehrssons Hustru och den andre av Jacob Anderssons Hustru. Att Olof Eriksson haft mere penningar hade vittnet icke sett förr än Gregorie marknad nästlidet år, då vittnet av honom på plats fått låna En Rdr, dock hade Olof Eriksson, som ej eller märktes göra någon handel själv, nödgats på återresan genom Norderön låna Tjugufyra Sk. Uppläst ochvidkänt.

4o

Mårten Påhlsson, att då Olof Eriksson i slutet av år 1793 kommit från Böhle, där han till Enar Pehrsson avlämnat något från Skalstugan skjutsat gods, har han till vittnet betalt av sin skuld, vars belopp vittnet ej erinrade sig. En sedel på två Rdr hade vittnet därvid emottaget och givit något tillbaka, samt i brist av skiljemynt blivit skyldig åtta Sk, och hade Olof Eriksson utlåtit sig på detta sätt: Gud ske lov, jag har fått något penningar av Enar i Böhle så att jag kan betala min skuld till dig, men huru mycket penningar han av Enar bekommit hade Olof Eriksson ej nämnt.  Uppläst och vidkänt.

5o

Helje Johansson hade författat skriftligt vittnesbörd av denna lydelse:

Sistlidne höst vid skördeanden kom Mårten Mårtenssons Son Mårten i Wällviken till mig och bad mig, att jag skulle följa sig till Olof Eriksson, som jag ock gjorde, då Mårten tillfrågade Olof Eriksson om han visste sig hava tagit taskboken av Erik Johansson, i vilket fall han skulle sådant bekänna, så ginge honom rätten i hand. Varpå Olof Eriksson svarade: "Du får väl draga på".

 Sedan gingo vi till Hustrun, som berättade, att om morgonen när han var hemkommen från resan har han lämnat Hustrun nyckeln till skrinet eller så kallade Spann, på det hon skulle giva honom, som orden föllo, någon flättja därur, men då det icke blivit genast verkställt, utan Hustrun gått ut, har Olof Eriksson återtagit nyckeln och själv upplåst spann, samt upptagit och stoppat uti barmen en taskbok, varmed han gått inuti kammaren. Då han upptog taskboken skall Hustrun, efter sin berättelse, hava frågat: Har du haft med dig Torp avhandlingen?  Vartill Olof Eriksson skall svarat: du har din taskbok och Torp avhandlingen hemma.

 Några dagar därefter, vid tillfälle då jag ensam Uppsökte Olof Eriksson och gjorde honom ytterligare frågor, angående ovanberörde taskbok och penningar, som för Erik Johansson berättats bortkommit, med anmaning därjämte, att bekänna, om han visste sig skyldig, svarade Olof Eriksson:  Jag vet intet, huru jag skall bära mig åt med den saken, ty det kommer så elakt ord på Gränden, men de får väl draga på: och då jag påminde, att ryktet vore gängse, att Olof Eriksson hade en sedel på Fem Rdr, som orsakat någon misstanke; yttrade sig Olof Eriksson, att han väl haft flere sådane sedlar och kunde bevisa var han dem bekommit om så påfordrades.  Helje Johansson i Möckelåsen

 Sedan detta var uppläst och av vittnet erkänt, förklarade Olof Eriksson, att han vid samma marknad 1793 bytat hästar med Olof Pehrsson i Svensåsen, varvid han bekommit en Sedel på Fem Rdr som mellangift, och därå återgivet en på Sexton Sk.

6o

Pigan Lucia Johansdotter, att tisdagen efter Fastelags Söndagen nästlidne år har Olof Eriksson på resa från Oviken intagit hos vittnets dåvarande husbonde Korpralen Östlund, vars Hustru begärt av Olof Eriksson växla en sedel på 12 Sk; vartill denne svarat att han ej hade annat än en sedel, som var för stor, nämligen på Fem Rdr, varvid han ock hållit en sedel uti handen, vad storlek vittnet likväl icke sett.  Uppläst och vidkänt.

7o

Pehr Hansson att vid Olof Erikssons åtresa från Skalstugan i slutet av 1793 har han instigit hos vittnet och för så väl någon liten skuld sedan tillförne, som till betalning för vad han för sig och hästkreaturet då undfått, givet vittnet en sedel på Sex Sk, med utlåtelse, att han då ej vore pennigalös. Vittnet har därvid icke förnummit om Olof Eriksson hade flere penningar eller ej.  Upläst och vidkänt.

8o

Kerstin Olofsdotter; att vid samma tillfälle, som Lucia Johansdotter berättat, har hon av Olof Eriksson begärt att tillbyta sig en sedel  tolv Sk i stället för en sådan, som vittnet haft och vilken var söndrig. Varuppå Olof Eriksson upptagit en sedel och givet vittnet, men genast återtagit densamma, med yttrande, att vittnet ej finge se den , ty han vore för stor: dock hade dess storlek icke blivit av Olof Eriksson nämnd eller av vittnet sedd. Uppläst och vidkänt.

 På tillfrågan gav Olof Eriksson tillkänna, att han verkligen då av händelse haft hos sig den sedel på Fem Rdr, som enligt vad ovan berättelse finnes, han skall av Olof Pehrsson i Svensåsen vid hästbytet undfått.

Därefter påstod Olof Eriksson, att till någon belysning om förloppet med Erik Johanssons spann så som vittnen låta avhöra Inhysesman Johan Heljesson i Möckelåsen och Pigan Kerstin Pehrsdotter här å Gästgivargården,  vilka utan jäv, på gången Ed och erhållen föreställning om dess vikt berättade varför sig:

1o

Johan Heljesson, att vid sistledet Höste Ting, då någon fråga varit yppad om Erik Johanssons bortkomne penningar, har vittnet yttrat sig till Mårten Mårtensson: det höres lika som du och Olof Eriksson vore samfällde om denna saken: vartill Mårten Mårtensson svarat: det gör så. Men hade vittnet alldeles icke sig härom kunnigt.

Uppläst och vidkänt.

2o

Kerstin Pehrsdotter att 1793 näst före jul har Mårten Mårtenssons Son Drängen Mårten här på Gästgivargården berättat, att när han och hans fader jämte övriga kommit till Hallen hade Erik Johansson i Wällviken saknat sitt kamfoder, varför de måst vända åter till Mårdsund för att söka det, det har Mårten ej utlåtit sig, om det återfanns, ännu mindre vem som det tagit.  Uppläst och vidkänt.

 I lika måtto blev Helje Johansson i Möckelåsen, på Olof Erikssons begäran, åter framkallad och gav tillkänna, att vid sin före avsagde berättelse hade han förgätit, att då Olof Eriksson, vid resan i slutet av 1793 från Skalstugan instigit uti vittnets gård och vittnet följt honom ut till skrindan samt tagit en sup brännvin, har Olof Eriksson upptagit sitt gamle trä kamfoder, slagit uppå med handen, och utlåtit sig, att där låge sju plåtar, vilke han fått av Enar i Böhle, jämte någon torrfisk, vilken fanns liggande uti skrindan, tilläggande,  att Enar betalt sig som en karl. Liten tid efter Höste Tinget nästlidet år har vittnets fader uti Möckelåsen sagt åt Mårten Mårtensson: det höres som om du och Olof vore ilag om penningarne, då Mårten svarat: Ja, det höres som det skulle så vara. Uppläst och vidkänt.

 Olof Eriksson utlät sig att det av Helje Johansson omförmälte yttrande, som skulle han av Enar Pehrsson ha bekommit de sju plåtar, vilka funnits uti kamfodret, kunde Olof Eriksson icke erkänna, utan hade däruti varit sammanlagde de penningar, som han av Enar fått jämte de som han själv på resan hemifrån medtagit.

 Sedan Mårten Mårtensson givit tillkänna, att hans Son, under resan, haft Erik Johanssons taskbok och penningar omhänder, för att därav göra nödige utgifter för ägarens räkning, förekom ock Erik Johansson och berättade, att vid resan från Norrige, har han, tillika med Mårten Mårtensson och hans Son samt Olof Eriksson, vilat hos Bonden Erik Kjellson i Mårdsund, vid resan varifrån Mårten Mårtensson oombedd tagit hans spann, som stått olåst på sätet, och utburit den till skrindan, varunder hände att samma spann i förstugan fallit på golvet och locket flugit upp, dock har Mårten åter inlagt sakerna och tillslagit locket, men vid ankomsten till Nämndeman Jacob Olofsson i Ytterhallen, har Erik Johansson saknat sine penningar och Taskboken, varföre han jämt Drängen Mårten reste åter till Mårdsund, att söka, men icke funnit dem. Ingivande Erik Johansson över de mistade penningar en så lydande förteckning:

 Nota på sedlarne:  1 st 5 Rdr sedek,  1 st 2 Rdr dito, 1 st 1 Rdr dito. 2 st á 16 Sk, 1 st á 24 Sk.   Erik Johansson.

 Och förmälte Erik Johansson, att ingen av desse sedlar, icke eller den taskbok, varuti de legat ännu tillrätta kommit.

 Herr Krono Befallningsman  Johan Granbom, härvid närvarande, anmälte därefter, att i avseende å den under denne rannsakning förekomne omständigheter, synes han sig betagad, att å Ämbetets vägnar lägga vad, och anhöll därför, att med Utslag måtte anstå till nästa Ting, då han ville söka närmare upplysning härom företa, i vilken avsikt ock begärdes, det ej  allenast Mårten Mårtensson och Olof Eriksson då åter måtte åläggas sig infinna utan ock Mårten Mårtenssons Son därtill varde inkallad.

 

                                                        Resolverades

 

I anseende till Högädle Landsfiskal Granboms anmälte förbehåll, att å Ämbetets vägnar denne sak vidare utföra och upplysa, prövar Härads Rätten skäligt med ändligt utslag låta anstå till nästa Ting med detta Tingslag, då Mårten Mårtensson och Olof Eriksson åter skola sig inställa och vartill Landsfiskalen äger Drängen Mårten Mårtensson att inkalla låta.

                                                                              Anders Wasell.

 

Hallens häradsrättd en 24 september

 

Uti uppskjutne målet emellan Bonden Mårten Mårtensson  i Wällviken, Kärande, och Olof Eriksson i Möckelåsen, Svarande, angående någre penningar, som under resa från Norrige före juletiden 1793 skola för Landbonden Erik Johansson  i Wällviken bortkommit, varom Härads Rättens Protokoll för den 28 nästlidne Januari handlar, förekallades nu dessa Parter, efter det Härads Rätten inhämtat vad under Rättegången redan förelupit, samt Olof Eriksson, på tillfrågan, givit tillkänna, att han uti saken ej hade annat svar att giva, än sistlidne Ting.   Kärandes, som vittne föreställde Korpralen Joln Östlund, Drängen Helje Larsson i Låsböle och Dragon Olof Hall, vilka på gången vittnes Ed hördes var för sig och berättade

1o

Korpral Östlund att 1793 före jul, då Olof Eriksson återkom från en resa till Skalstugan och därvid körde genom Östlunds gård, har han stannat, och anmodat Östlund göra  make till en handske, i stället för en, som han på resan förlorat, av vilken anledning han upplyft sin spann, varuti vittnet sett liggande ett trä kamfoder och en taskbok, bägge något gamle; men vittnet hade för övrigt sig ej kunnigt, om Olof Eriksson någon sådan taskbok före haft.  Händelsevis har Olof Eriksson berättat, att han av Enar Pehrsson i Böhle fått sju plåtar för resan, vilka penningar Olof Eriksson förmält sig hava i behåll.                Uppläst och vidkänt.

2o

Helje Larsson, att vid ovanberörde resa Olof Eriksson instigit hos vittnets husbonde Helje Påhlssen i Låsböle, där vittnet, när Olof Eriksson öppnade sin spann, för att söka tobakspipan, har blivit varse en taskbok och ett kamfoder liggande uti samme spann, jämte 3 sedlar lösa, dem han upptagit, med yttrande:  Här har jag tre plåtsedlar, så att jag kan växla med en ärlig karl.              Uppläst och vidkänt.

3o

Dragon Hall gjorde enahanda berättelse som näst förgående vittne, emedan de vid ett och samme tillfälle varit tillstädes.    Uppläst och vidkänt

 Olof Eriksson utlät sig, att han aldrig nekat det han uti sin spann haft en taskbok, vilken han länge ägt och vid resan hemifrån tagit, för att däruti gömma de penningar, som han likaledes hemifrån medfört, nämligen en sedel på fem Rdr samt dessutom 4, 5 eller 6 plåtar i smärre sedlar.  Ingivande Olof Eriksson ett så lydande skriftligt betyg angående den omförmälte 5 Rdr sedeln:

  År 1793 Gregorie 2dra marknadsdagen blev mellangift på ett hästbyte så överenskommit, att jag undertecknad skulle giva Olof Eriksson i Möckelåsen, Marby Socken, 4 Rdr 32 Sk, varpå jag lämnade Olof Eriksson en fem Rdr sedel och av honom ficken sexton Skilling samma mynt, som oss emellan kvitterades, och av mig på begäran intygas, och kan med livlig Ed bestyrkas, om så skulle äskas.

                         Oviken och Svensåsen den 21 September 1795

                                                        Olof Pehrsson                                           

 Mårtern Mårtensson yrkade, att Olof Eriksson måtte med bevis styrka, att han ägt någon dylik taskbok, som den ovanförmälde; och Olof Eriksson trodde det även bliva för sig möjligt, ehuru vittnen nu icke vore därom inkallade, vartill han begärde och erhöll anstånd till nästa dag

 

Hallen häradsrätt den 25  september

 Sedan hos Härads Rätten var tillkännnagivet, det Torparen Olof Eriksson, såsom Svarande emot Bonden Mårten Mårtensson i Wällviken, till Tingsplatsen återkommit, lät Härads Rätten bemälte Parter förekallas, då efter det å Erik Johanssons vägnar dess Son Drängen Johan Eriksson såsom kännetecken å dess faders förlorade taskbok uppgav, att den skulle vara gammal, brun till färgen, med vitt foder, sliten på ena sidan så mycket, att något av själva skinnet börjat avflisas, så ock på ena ändan hopsydd med lingarn, sedan första sömmen upplossnat, och det å ena hälften ifrån hörnet och till medlet av taskboken eller själva vecket,   ändligen att intet av det pressade eller stämplade kruset varit därå synbart.

 Olof Eriksson framlämnade den taskbok, som han under resan förmält sig hava medfört och blivit av vittnen sedd uti den spann, vilken nu besågs, och  fanns brun av smuts, något sliten, dock lika på bägge sidor, med synbart krus efter stämplarne, vitt foder och litet uppsprutten uti sömmen på ena ändan, men icke åter tillsydd.  Förklarade Johan Eriksson uppå förfrågan, att det icke eller vore den samma, som hans fader mistat. Men tvenne av de i går hörde vitttnen, nämligen Dragon Hall och Drängen Helje Larsson, vilka även voro tillstädes och bleve antydde, att den visade taskboken nu beskåda, yttrade sig ej hava något kännetecken å den, som de sett liggande uti Olof Erikssons spann, och kunde följaktligen ej eller med full säkerhet betyga, huruvida denne själv vore densamma, dock tycktes Hall minnas, att den han sett uti spann varit litet längre, och Helje Larsson åter ville draga sig till minnes, att den varit litet mera sliten eller nåckad, som orden föllo. Vilket likväl icke vittnen icke så noga kunnat utröna, helst de nyttjat eldsljus,då de vid omförmälte tillfälle sett ofta berörde taskbok uti Olof Erikssons spann.

 Vidare Anhöll nu Olof Eriksson, att bonden Helje Johansson måtte som vittne sin berättelse uppgiva, vilket tilläts, varpå han, efter gången Ed berättade, att han för tu eller tre år sedan har han vid åtskillige tillfällen sett Olof Eriksson nyttja en gammal taskbok av utseende sådan, som den han nu inför rätten visat; men vittnet har ej märkt, det han någon annan sedermera haft om händer.  Skördeands tiden nästlidet år, då vittnet gjort Mårten Mårtenssons Son sällskap till Olof Eriksson och efterfrågat taskboken, som Erik Johansson mistat, har något tal därom förefallit, men vittnet förgätit,  men erinrade sig blott dessa Olof Erikssons ord till Mårten: om jag skulle haft någon taskbok med mig så skulle det inte angå dig.    Uppläst och vidkmänt.

 Som Drängen Mårten Mårtensson sig nu infunnit, blev även han hörd, och berättade sig med Erik Johanssons penningautgifter under resan ej haft annan befattning, än att han i Mårdsund, på Eriks anmodan, efter denne beklagat sig frusen om händerna, uttagit utur dennes taskbok en sedel på sexton skillingar, för att därav gottgöra Erik Kjellsson 4 Sk, men åter inlagt samma sedel och taskboken uti Erik Johanssons spann, sedan Mårtens fader betalt både egen och Erik Johanssons skuld till värden, och hade Erik då själv setat och ätit bredvid sin spann. Huru mycket penningar då legat uti boken har Mårten ej sett eller uppräknat;  men kort stund därefter har hans fader utburit Eriks spann, vilken,  på sätt å förra Tinget ät tillkännagivet, nedfallit uti förstugan och blivit öppen.

 Av Rätten tillfrågade, gåvo ändligen Parterne tillkänna, att de nu mera ej hade vittnen, som de ville till Protokollet andraga, utan anhöllo var för sig om vedergällning för Rättegångskostnaden, samt Mårten Mårtensson, att Olof Eriksson, på förekomna skäl, måtte fällas att återgälda Käranden de till Erik Johansson utgivna penningar Niko Rdr 16 Sk; varemot Olof Eriksson yrkade, det Kärandenmåtte ansvaraför det gjorde tillmäle.

 

                                                        Utslag

 

Av vads om under rannsakningen vid sisthållne Wår Ting och detta Ting förekommit, samt de å ömse sidor hört flere vittnen berättat, har Härads Rätten om detta mål sökt görs sig underrättad.  Men alldenstund av bemälte vittnens utsagor annat ej varit att inhämta, än att dels Olof Eriksson, vid avresan till Skalstugan före juletiden år 1793 för en och annan utlåtit sig, det han icke varit försedd med flere penningar, än tjugufyra skillingar, som han uti Byen Böhle bekommit, varemot han under återresan låtit märka, att han mera penningar hade, del ock vittnen sett att Olof Eriksson verkligen hava penningar om händer och därjämte uti sitt skrin eller så kallade spann fört en gammal taskbok, med vad mere protokollerne närmare utvisa: varande däremot av något vittne icke intygat, att Olof Eriksson någre penningar eller berörde taskbok olovligen åtkommit eller av Erik Johansson tillgripit

 För den skull prövar HäradsRätten Laga skäl ej eller vara, att Olof Eriksson sakfälla, utan att han bör från Mårten Mårtenssons tilltal i detta mål befrias. Dock likväl, som Olof Eriksson medelst sine vid åtskillige tider och tillfällen yttrade tvetydige utlåtelser till den emot honom hålde Rättegång givit anledning; så anser Härads Rätten även Lag likmätigt, att Mårten Mårtensson från ansvar för tillmälet frikänna, och att vardera Parten må sin Rättegångs kostnad själv känna.

 

Tillbaka till första sidan

Tillbaka till Arkiv