Kyrkoherden Erik Burmans              

        Beskrivning

        om

    Ladugårdskötseln

    uti Torneå Fögderi av Norrbottens Län;

innehållande tillförlitlig, genom mångårig erfarenhet beprövad Underrättelse om sådant utfordringssätt m.m.  att den möjligen största afkastning erhålles.

Östersund 1848

Landins Officin

 

 

Ehuru åkerbruket med rätta anses för första huvudnäringen på alla de ställen, där det med någon förmån kan idkas, så förtjänar dock boskapsskötseln, åtminstone i våra Nordiska Länder, att anses för den andra; ty lika visst, som det är, att varje land, som icke av egna åkrar kan påräkna brödföda för sina Invånare, är fattigt och av andra beroende; lika säkert är ock det, att åkerbruket hos oss aldrig kan med rätt förmån drivas utan en däremot svarande Ladugård, och att en rätt boskaps skötsel lämnar Lantmannen medel, dels att draga all möjlig nytta av sin åker, dels att igenom Ladugårdens avkastning i mjölk, smör, ull, slakt m.m. öka sin välmåga och vidga sin verksamhet.

Denna sanning, som erfarenheten till överflöd styrkt, har dock hos oss haft det ödet, att till det allmännas stora skada misskännas eller föraktas. Historien vittnar, att boskapsskötseln hos våra avlägsnare förfäder med den drift och framgång varit idkad, att allehanda viktualier, men i synnerhet smör, blivit i myckenhet utskeppade. Men då fanns också spannmål, icke allenast till behov, utan till utförsel, ehuru folkmängden, åtminstone före 1350, efter alla anledningar var nog så stor, som den nu är.  I senare tider har detta förhållande beklagligen blivit alldeles omvänt. Ehuru mycket ock brännvinet må hava bidragit till spannmålsbristen, så torde dock förvända grundsatser i hushållningen hava gjort än mera, i det icke allenast andra näringar, såsom mera lysande, eller brådriktande, blivit åkerbruket föredragne, utan också detta på många ställen blivit idkat på ängens och ladugårdens bekostnad; varigenom hänt, att grundvalen för det förras bestånd blivit undergräven, och avkastningen, i stället för att ökas, blivit både mindre och otillräckligare.  Så länge Finland var med Sverige förenat, var likväl detta både mindre kännbart och mindre synbart. Nu måste det ådraga sig varje tänkandes uppmärksam het. Varje upplyst patriots önskan måste vara den, att boskapsskötseln måste upphjälpas. Möjligheten kan icke betvivlas, och svårigheter får icke avskräcka. En vis och välgörande regering har igenom inrättande av Hushållnings-Sällskaper i alla Län även härtill banat vägen. Bör väl då den enskilda medborgaren, som älskar sitt Fädernesland, låta bero vid en blott önskan?  Må han icke hellre lägga sin skärv, ehuru liten den vara må, på det allmännas altare? Ja, är icke detta hans skyldighet?

Det är på denna grund, som författaren till dessa blad vågar framlägga det han i detta ämne tro sig känna.  Han bor, sedan några och trettio år på en ort, där boskapsskötseln ännu är förnämsta föremålet för  Invånarenas omtanke och utgör grunden för deras välmåga och fleras verkliga förmögenhet, och detta ställe är  Över Torneå Pastorat i Norrbottens Län.

Först må då visas, hurudant det hö är, och det övriga foder, som till boskapens utfodring här användes. Jag har redan anmärkt, att förträffliga av naturen danade ängar här finnes; men också, att dessa icke är allas lott. Många, även av dem, som bo i Hietaniemi, äga i dessa ängar blott små skiften, somliga alls intet.  Dessa samla här, som annorstädes, sitt hö på uppröjda, rothuggna och till slåtter förvandlade trakter, vid åar, bäckar och andra låglänta ställen, ja ock till någon del på de sämsta och sankaste myror och mossar, stundom på sådane, som blott vartannat år kunna avslås, och vilkas hö i sig självt dåligt och kraftlöst, blir det än mer genom uppblandning av det sedan förra året kvarstående, som nu blott ökar mängden. Då man tillika besinnar, att här över allt nyttjas ständiga åkrar, att allt slags växelbruk är nästan okänt, och att igenlagda åkerlindor föga finnas; att en stor del således icke äga annat eller mera av det egentliga  hårdvallshöet,   än vad som växer på åker-renarna och gårdsgärdet, vilket såsom en stärkande och mjölkgivande läckerhet användes åt koerna, den tid de kalva; ävensom att, ehuru den del av det hö, som växer på holmarna i Hietaniemi, är förträffligt och av bästa sort, så är däremot en annan och ännu större del därav ganska grovt och strävt, och att detta hö dessutom många år,  då regnväder och hög flod infaller under bärgningstiden,  blir av sand och  esja bortskämt,  ganska senbärgat och av den sämsta beskaffenhet; så är det lätt att finna, att det hö, varmed boskapen härstädes utfodras, i allmänhet och hos största delen, icke är bättre, än på de flesta övriga ställen i Riket.

Men utom nu uppräknade, också på andra orter vanliga födoämnen, må ock ett mindre vanligt ännu särskilt anföras, nämligen hästens spillning, som med otrolig förmån, även i avseende på mjölken, användes till koernas och den övriga hornboskapens utfodring, alltid av dem, som hava smärre hemman och mindre höbol, och vid inträffande eller befarad foderbrist, av alla. Huru det sker, skall visas nedanföre.

Till vinterfoder beräknas på varje ko eller fullväxt kreatur 180 Lispund hö, utom halmen, dubbelt på en häst och dessutom för ungboskap och får i proportion. De som äga mindre tillgång på hö, samla mera löv, renmossa och annat så kallat fångfoderDenna beräkning är dock synbarligen så knapp, att hästspillningen tillika för hornboskapen är påräknad; ty också den behöver då ganska väl användas, om förknappning och foderbrist skall kunna undvikas.  Det visar också erfarenheten, att då hästen utfodras enbart med hö, utan annan tillsats, så åtgår blott för hans behov, ett lass hö a 60 lispund i månaden, eller ifrån Oktober månads början till Majs månads slut  480 Lispund.  Något krubbfrat kan då väl överbliva, men så obetydligt, att det föga skulle komma till något gagn, om icke hästens spillning tillika nyttjas. Eljest gör det en betydlig skillnad i vinterfödans behövliga myckenhet, om boskapen är, såsom det heter, brådbär eller senbär. d.ä. om koerna  kalva ifrån hösten, eller först frampå våren eller mot sommaren. De som hava mindre eller svagare höhemman, men gott sommarbete, varav de kunna göra sig största nyttan, ställa så till, att deras kor, en eller annan brådbär undantagen, icke kalva förr än emot våren, varav de hava den förmånen, att kunna vinterföda en eller flera kor mera, än eljest vore möjligt, så vida de kor, som icke mjölka, både kunna leva med sämre foder och behöva mindre därav; varemot de, som hava svagt sommarbete, men bättre höhemman, och vilka vintertiden samla sitt mesta smör, laga så, att större delen av deras kor kalva ifrån hösten och under förra hälften av vintern, då alltid mycket mera och bättre hö behöves, för att av dem draga all möjlig nytta.

Det som utgör egentliga skillnaden emellan utfodringssättet härstädes och på andra orter, och varuti det förras företräde huvudsakligen består, är boskapens dryck och den våta föda, som den här förtär, i det stället att den annorstädes vintertiden lever nästan enbart av torrt foder. 2:ne gånger varje dag få åtminstone alla mjölkande kor ett kokat mål, och vänjas för övrigt att dricka mycket, och denna deras dryck  är  kokad,  välluktande,  kraftig och brun, liknande öl (*).

Jag tror mig nästan kunna påstå, att fastän allt, vad boskapen på sommarbetet förtär, har fin saft, så lever den ändå i fähuset av våtare föda.  Detta verkar så på mjölken, att den härigenom åtminstone fördubblas emot vad den eljest vore; även som de, vilka iakttagit mjölkens egenskaper vintertiden i de södra Socknarna här i Landet, där boskapen icke,  eller åtminstone högst obetydligt, få denna kokade dryck, utan blott på vanligt sätt vattnas,  funnit den därstädes vara vida magrare och mindre gräddgivande än här, också på sådana ställen, där boskapens föda i det mesta varit hårdvallshö.  Att drycken så förmånligt verkar på mjölken, är ock här en så känd sak, att mjölkkor, därigenom att litet drank, saltlaka, mjöl eller dylikt blandas i drycken, lockas att dricka så mycket möjlig är; och att, å andra sidan, då någon ko ämnas till slakt och skall gödas, så inskränktes hennes dryck så mycket ske kan, varigenom mjölken minskas och hand försvinner, ehuru hennes för övrigt gives god och kraftig föda, den hon då, som man säger, lägger på hullet.  Detta sker väl icke ofta, emedan mjölken vanligen är kärare, än annan förmodad vinst; men likväl då och då, när någon ko mjölkar litet och obetydligt, och är, såsom nyss nämndes, väl känt.  En efter ladugårdens storlek avpassad boskaps- eller så kallad brässelgryta, är således oundgängligen nödig, och ett husgeråd, som var bonde eller lanthushållare här äger;  ja,  intet backstuguhjon, som äger en ko,  är en sådan gryta förutan.  Förhållandet är ungefär sådant,  att för var

ko bör grytan innehålla minst 12 kannor, således för 10 kor åtminstone 120               

----------------------------------------------------------------------------------

(*) Utom  ordningen och snyggheten är dryckens färg och synnerligen goda lukt den säkraste Kontroll på en god deja. Befinnes boskapens dryck vara illa luktande, eller ock utan lukt, och till utseendet lik annat slaskvatten, så behöves icke vidare bevis på hennes lättja och oduglighet.

-----------------------------------------------------------------------------------

kannor, för 15 kor 180 kannor, och i samma proportion för mindre eller större bohag.  Är grytan något större, så skadar det intet; men är hon mindre, så hinner icke drycken kokas till behövlig myckenhet, eller så tidigt, att boskapen får den i rätt tid. Denna gryta inmuras stundom i själva fähuset, om där är tillräckligt rum, men vanligen, och för eldsvåda säkrare, uti ett särskilt kokhus, kallad  kota, uppsatt tätt vid fähuset, där och brunnen bör vara belägen, varifrån vattnet genom en ränna inlöper i grytan, vilken bör vara försedd med tapp (*), genom vilken drycken åter utsläppes i en annan ränna och rinner i ett inuti fähuset stående kar, vars rymd bör vara något större än grytans.

Boskapens utfodring eller stillning sker vanligen på följande sätt: Då dejan om morgonen uppstiger, sist klockan 4, är hennes första göromål att göra eld under boskapsgrytan, som redan aftonen förut är fylld med vatten. Där tillgång är på enris, lägges sådant av somliga i grytan, vilket giver vattnet god lukt och smakI denna gryta samlas och noga allt diskvatten ur köket, och sådant, som innehåller något födande.  Klockan ungefär 5 giver hon boskapen första målet, torrt hö eller halm, varpå hon lägger i det ännu tomma karet de så kallade hauteet, d.ä. lika många små givor, dels av gott och kraftigt hö, dels av halm,  dels av hö och halm sammanblandade,  som kreaturen är, även löv, om därpå är tillgång. När så vattnet i grytan uppkokar, avtappas det genom rännan i karet, och sedan det stått någon timma eller mera och hunnit draga kraften ur högivorna, blir det svartbrunt och får en ganska god och stark lukt. Emedlertid giver dejan åter åt boskapen litet torrt foder; och sedan upptages med en krökt treuddig järngaffel eller grepe hö och halmgivorna och läggas på några över karet lagda käppar, att vattnet får avrinna, varefter givorna, sedan de svalnat, läggas för boskapen: högivorna för de kor, som mest mjölka och de med halm blandade samt halmgivorna för den övriga boskapen. Sedan nu boskapen förtärt detta, uppöses vattnet eller drycken i baljor och står någon stund att svalna, eller uppblandas med den ifrån förra dagen stundom överblivna drycken, varefter boskapen, kl ungefär 8, sist 9, får tillräckligt dricka.  I de baljor,  som sättas för de bästa mjölkkoerna,  blandas

dessutom, såsom ovan är nämnt, litet mjöl, salt, saltaka, agnar eller drank (**), för att reta deras aptit; ty ju mera de dricka, desto ymnigare mjölka de.

Nu sker mjölkningen av somliga; av  andra åter förr än boskapen druckit. Sedermera gives åter foder, torrt hö eller halm efter omständigheterna, och därmed har fömiddags stillningen slut, kl ungefär 11.

-------------------------------------------------------------------------------------

( * )  Om grytan icke håller över 100 kannor, kan tapp umbäras och vattnet uppdras med

        stäva; men om grytan ä större, så är detta allt för besvärligt och tröttsamt.

(**) Då övermått är på mjölk, brukas även kärnmjölken till detta ändamål,

      vilken ock anses för bäst av allt.

----------------------------------------------------------------------------------

Men undertiden och så snart grytan första gången blivit tömd, fylles den å nyo med vatten, och när boskapen druckit och karet är tömt, inlägges däruti återigen dylika hö och halmgivor, som förra gången, varpå vattnet, så snart det uppkokar, åter upptappas i karet.  Detta blir nu boskapens så kallade eftermiddags eller aftondryck, och lämnas i karet att sötma och svalna, till dess dejan åter på eftermiddagen åter går i fähuset.

Så snart grytan nu andra gången blivit tömd, inlägges hästspillningen, sedan den nu på stallgolvet, eller annat tjänligt ställe blivit sammanblandad med höboss ur stallkrubborna, det hö som boskapen ratat och som blivit den fråntaget, allehanda hösmolk ur foderladan, småhalm, grovskuren hackelse, löv, renmossa m.m efter tillgång. Grytan fylles nu av denna blandning, vilken bör med nödigt vatten kokas ganska väl, ty därpå kommer det an.  Sedan grytan kokat upp, bör den stå i kokning åtminstone någon timme eller ännu längre.  För övrigt märkes det när denna blandning är fullkokad, ty då försvinner all obehaglig lukt; och ingen, som icke känner, att hästspillningen häruti är den huvudsakligaste beståndsdelen, skulle kunna gissa till dess närvaro.  Den upptages nu med ovannämnde treuddiga järngaffel, lägges i baljor och ställes att svalna.

Kl 3, sist 4 på eftermiddagen går dejan åter i fähuset, där hon först ur sörpe-karet upptager ovannämnde hautet, eller hö och halmgivor, vilka på lika sätt, som förra gången, nu givas åt boskapen.  Sedan de är  förtärde, så inbäras nyssnämnde med den kokade hästspillnings blandningen fyllda baljor och föresättas boskapen, vilka med begärlighet förtära denna rätt och därav befinna sig väl (*).

------------------------------------------------------------------------------------

(*) De kor,som blivit vanda vid denna föda, kunna föga umbära den utan saknad i mjölken, ehuru de i övrigt få gott foder. Men de år, då höet blivit skämt av regn eller flodvatten och mycket senbärgat, även som vid inträffande foderbrist  mot våren, kunna koerna egentligen genom detta medel icke allenast framfödas, utan ock bibehållas vid hull och mjölka, ty allt det foder, som eljest av dem ratas, uppblandas, sönderhackat eller med hackelsekniv grovskuret, om det eljest vore för långt, med hästspillningen ock kokas, såsom nämnt är, då det blir för boskapen smakligt.

Vid stor foderbrist, och då slutligen föga tillgång på hö mera finnes, kokas härav 2:ne fulla grytor dagligen, den ena före och den andra efter middagen, och tillblandas då, i brist på annat, även spätt granris av barrfulla granar; och de som icke själva hava hästspillning   eller tillräckligt därav, förskaffa sig den annorstädes ifrån. Märkligt är, huru goda dejor också då kunna hava boskapen så mätt och nöjd, som om ingen foderbrist skulle vara.  Dock får inte synnerlig förknappning äga rum förr, än väl halva vintern är förbi,  att icke boskapen må förlora hullet och mot våren bliva bensvag.

-------------------------------------------------------------------------------------

Så snart den är förtärd, eller om den icke nyttjas, så snart de ur karet upptagna hö- och halmgivorna, som i det fallet är något större, är uppätne, gives åter boskapen med baljor tillräckligt dricka, på samma sätt, som förmiddagen. Sedan de druckit, gives dem torrt foder, ungefär kl. 6 om aftonen, därpå mjölkas kl. emellan 7 och 8, och sedan gives kvällsmålet, återigen torrt foder. Det förstås, att när boskapen får torrt foder, så rättar sig dejan både efter tillgången och den mer eller mindre mjölk,  som hon av koerna väntar, så att nyburna kor och de som mest mjölka få det bästa höet,  och de övriga det sämre eller halmblandade, eller ock mellanåt bara halmen.

Den dryck, som nu till äventyrs i karet överblivit, uppöses i någon så, så att karet till natten blir tomt; ty om drycken lämnas i karet, surnar den och blir för kreaturen osmaklig.  Sedan boskapsgrytan också emedlertid blivit fylld med vatten för följande morgons behov, är dejans vanliga göromål för dagen i fähuset slutade; och är detta den vanligaste ordningen (*), då hon har gott och välbärgat hö.  Men om höet är skämt och illa bärgat, eller mycket grovt och strävt, eller eljest osmakligt och av sämre sort, som ofta händer, så måste hon ännu minst 2 a 3 gånger om dagen giva boskapen foder, nämligen en och annan gång före och likaledes efter middagen, helt litet varje gång: ju mindre och oftare, desto bättre. Mellan var gång måste hon dessutom alltid noga se efter, huru det förra är uppätet, borttaga vad som kan vara lämnat eller ratat, därefter rätta sig då hon giver nästa gång, så att de nu få mera, som noga uppätit det förra, de mindre, som något kvarlämnat.  Det som mjölkkoerna lämna, blandar hon till det nya foder, som hon lägger för den övriga boskapen, och det som slutligen ratas även av dem, blandas, så som nämnt är, i hästspillningen och kokas, när den nyttjas, eljest kommer det i gödseln. För övrigt håller en god deja alltid krubborna och båsarna rena och snygga, och därefter noga allt, som kan befordra boskapens trevnad och välmåga. Vanskötsel, även i sådant, som synes vara småsaker, gör vantrevnad, och den vållar genast, att mjölken minskas och den påräknade nyttan utebliver. Utom allt detta ägnar ännu dejan en egen noggrann skötsel åt de kor, som skola kalva, eller som nyss hava burit. Åtminstone 2 a 3 veckor förut giver hon dem gott och kraftigt foder och sköter dem ganska väl  i alla avseenden;  och då de hava burit,  få de första dagarna rundligare mjöl och salt  i drycken; agnar kokas för dem särskilt i en mindre gryta med något tillblandat utvalt gott blomsterhö, nässlor eller dylikt; och till torrt foder gives dem bästa och smakligaste höet, än av ett, än av annat slag, att de snart måtte väl öka upp och mycket mjölka.

--------------------------------------------------------------------------------------

(*) Eljest är väl ordningen något skiljaktig, i synnerhet i avseende till tiden, i det vanliga dejor både börja och sluta sina göromål någon timme förr, andra däremot senare; var på dock intet beror. Den här beskrivne är den vanligaste.

----------------------------------------------------------------------------------------

Innan höet eller annat foder förelägges kreaturen, bör det, alltid väl uppskakas; och då flera slags hösorter, eller hö och halm hopblandas, bör det göras med besked. En stor och rymlig foderlada, där vart slags foder är på sitt särskilda ställe, är därför alldeles nödvändig.  Mitt på det mellan var gång rensopade golvet uppskakas noga och helt tunt de särskilda hösorterna, som böra sammanblandas, jämte halmen, över och om varandra; varefter, alltsammans hoprullas och fördelas i större och mindre givor, efter behov och mängden av de kreatur, som böra få samma slags foder. På sådant sätt tillagar vanligen dejan redan i förväg, och på något ställe i ladan uppstaplar större och mindre givor, efter kreaturens mängd och olika behov.

Om nu allt detta rätt skall verkställas, så är det lätt att finna, att den finska dejan icke får söka maklighet och bekvämlighet. Den enda tid hon får vara borta från ladugården, är några timmar på eftermiddagen; eljest har hon där fullt göra från bittida om morgonen till sängdags om aftonen. Ungefär 10 kor, jämte annan boskap, är det antal, som en rask person ensam kan sköta. Är hon äldre eller svagare, behöver hon hjälp, åtminstone till vattuhinkning och måckning, och är bohaget större, så behöver hon den i alla fall. Men nyttan överväger mödan mångfaldigt; varför också välmående bondehustrur, som i kyrkan eller vid högtidligare tillfällen är så grant och nymodigt klädda, som i någon annan Landsort, icke allenast dagligen efterse, huru boskapen skötes och allt går ordentligt till, utan ock själv hava huvudbesväret och lägga hand vid göromålen, åtminstone vid höets och halmens uppskakande och blandande, samt givornas tillagande i foderladan(*).

För att kunna få den påräknade nyttan av boskapen, är det en huvudsak att hava goda kor. Således påläggas aldrig kalvar efter andra, än de bästa kor; och de kor, som är av sämre slag, vilket åtminstone synes, då de burit 2 a 3 kalvar, föryttras eller slaktas.  En god ko mjölkar, åtminstone de första 10 a 12 veckorna sedan hon burit, 4 a 5 kannor i dygnet, och fast än mjölken sedermera något minskas, i synnerhet ur det skäl, att hon nu mera måste åtnöja sig med något sämre föda, så ökar hon ändå på sommarbetet åter upp till nära samma mjölk, om hon icke skall bära mycket bittida om hösten. 

---------------------------------------------------------------------------------------

       (*) Vid boskapens skötsel sommartiden är intet ovanligt att anmärka. Den förbigås således. Det här övliga bruket, att under varmaste sommaren fålla boskapen, eller att om nätterna låta dem ligga under bar himmel, förtjänar dock efterföljd. Något åkerstycke, som trädes, kringgärdas och boskapen instänges där, sedan eld på 2 a 3 ställen blivit antänd i förut ditfört ris och spånor, som sedan betäckes med torvor eller surt spånmåd, så att röken räcker natten över. Boskapen mår här ganska väl, är fredad för mygg och flugor, samt njuter frisk och sval luft; åkerstycket bär också alltid följande året en utmärkt vacker och kärnfull gröda. Elden eller röken flyttas för var natt till nya ställen, och askan kringsprides, att åkern må bliva jämt gödd.

--------------------------------------------------------------------------------------

Den som är försedd med tillräckligt och gott foder efter bohagets storlek, kan om vintern, sedan större delen av koerna burit, och även så om sommaren, medan bästa betet varar, påräkna åtminstone 2 kannor mjölk dagligen efter var ägande ko och över huvud minst en kanna mjölk i dygnet året om. Efter denna ganska måttliga beräkning är årliga avkastningen i mjölk av 10 kor 3650 kannor.   Då nu efter v. Törnes också ingalunda överdrivna uppgift i dess Lanthushållning, pag. 172, 70 kannor vintermjölk eller 60 kannor sommarmjölk giva 1 Lispund smör, således 3650 kannor 54 Lispund, så blir härav, såsom jag hoppas ganska begripligt, att hemmansägare här finnas, som efter egen ladugård årligen sälja 30, 40 och 50 Lispund smör *) och däröver, även som att en och annan hushållsaktig Soldat eller Torpare, som äger 2 a 3 kor, kan sälja 8 a 10 Lispund; även som att de, vilka överflödigt få förtära mjölk, tjock och lupen till mat och kärnmjölken till dricka, behöver mindre både smör och andra sovelvaror, i synnerhet då tarvlighet och hushållning blivit en vana.

De kalvar, som icke påläggas till lifs, slaktas genast, den första eller sist andra dagen sedan de tillkommit. Då kon så väl skötes och fordras, som redan visat är, är och kalven både stor och fet; och då han icke får dia modern, magrar han första veckan, om han ock aldrig så väl bliver eftersedd.  Att således föda honom en eller annan vecka är en kostnad, icke allenast onyttig, utan skadlig. Livkalvar få icke heller något di.  Då kon burit, lägges kalven för henne, att hon får slicka honom till dess han blir ren och torr, varpå han genast frånskiljes i en särskild kätte och vänjes att dricka, först söt och spenvarm mjölk några dagar oblandad, sedan uppblandas den med tjock mjölk åter några dagar, varefter han får bara tjock mjölk en eller annan månad, också längre tid, om därpå är god tillgång. Sedan uppblandas den både med kärnmjölk och boskapens vanliga dryck ur sörpe karet. Om sommaren kokas för kalvens behov stark lag på enris, rönnlöv och i synnerhet mjölke (epilobium augustifolium) vartill blandas mjölk efter tillgång. Detta är en förträfflig dryck varav kalven väl frodar sig och växer. Att honom tillika, då han födes inomhus, gives litet smått hö, så snart och i den mån han det kan förtära, förstås av sig självt. Detta sätt att uppföda kalvar, strider väl emot det, som i hushållsböcker yrkas, nämligen att kalven en längre tid bör få dia modern; men

----------------------------------------------------------------------------------

       (*) Den hemmansägare,som har 10 kor och icke får sälja 20 a 30 Lispund  smör, anses för att hava en slösaktig och dålig hustru. En och annan säljer till och med 5 Lispund efter var ko. Detta anses dock för ovanligt och omtalas med förundran.

(**) Författaren har en gång låtit slaktat en ko, som hade 17 och ett halvt Lispund

 kött, väl väget, huvudet och fötterna alltid oräknade.

----------------------------------------------------------------------------------------

då denna ortens kor, som aldrig njutit den förmånen, icke allenast i allmänhet äro utvalt goda mjölkkor, utan även så frodväxta och köttdryga, att slaktkor, som icke är utgamla, eller sjukliga och magra, minst hålla 11 a 12 Lispund kött, men vanligen 13, 14, 15 a 16 Lispund, någon än mera (*), så synes erfarenheten, som är den säkraste Läromästaren, också häruti gilla Finska dejans hushållsaktiga förhållande. Om kalven finge di 2 månader eller 60 dagar, och kon skulle mjölka blott 3 kannor dagligen, så utgjorde dock den mjölken 180 kannor, varav åtminstone 2 och ett halvt Lispund smör skulle erhållas. En betydlig kostnad, utan någon verklig nytta. Men om någon , för att få en läcker gödkalv, vill vidkännas denna kostnad, så är därvid intet att påminna: då är icke heller egentligen frågan om hushållning och sparsamhet.

Mjölken silas i bunkar av 4 a 5 tums djup och 12 a 16 tums tvärmått, invändigt räknat.  Den som äger 10 a 12 kor, behöver minst 40 sådana bunkar, emedan mjölken, sedan den är silad i bunkarna, behöver stå åtminstone 3 a 4 dygn, att gräddan må hinna uppstiga, innan den avtages och lägges i kärnan. Alla ordentliga hushållerskor hava egna mjölkkammare, som är försedda med enkomt gjorda stora hyllor eller skåp, så inrättade, att hyllornas mellanrum föga är större än bunkarnas höjd, då dessa icke behöva något lock. All mjölk tätas, vilket sker på det sättet, att innan mjölken silas i bunkarna,  så lägges litet god tätad mjölk, kallad bottenmjölk (*) ,  högst ett skedblad,  i bottnen på  var bunke.  Om mjölken i bunkarna under stark sommarvärme icke väl sammanlöper, utan kommer, såsom det heter, i oordning och blir gyttrig, så måste ny och välartad bottenmjölk annorstädes ifrån anskaffas, eller ock nyttjas för detta ändamål det vatten, varmed nykärnat smör, då det ur kärnan upptages, rentvättas ifrån mjölken. Av detta vatten, icke det första, som liknar bara mjölk, utan det andra eller tredje, som är blått och föga mjölkblandat, tages nu litet och lägges i botten på bunkarna, i stället för bottenmjölk, då mjölken åter bliver god. Bunkarna så väl som kärnorna och alla mjölkkärl, hållas sorgfälligt rena och snygga, tvättas väl emellan var gång, som de nyttjas, samt sjudas esomoftast med enrislag, att de icke måtte få någon osmak. Vid smörkärningen anmärkes, att kärnan bör vara lagom varm; ty om hon är kall, så är kärnandet alltför långsamt och besvärligt, ofta fåfängt; om däremot kärnan är för varm, blir smöret vitt.

-------------------------------------------------------------------------------------

       (*) Gräddan avtages av någon mjölkbunke, som stått 3, 4 a 5 dygn och väl stadnat eller sammanlupit. Sedan tages då bottenmjölk till tätning av den mjölk, som nu är kvar i samma bunke. Denna allmogens vanliga matmjölk, kallad happa, är mycket tjock, ofta som en lös gröt, och ganska god. Huru och varav tätmjölk först fås, kan ses i Liljeblads Flora, pag.11 nämligen av bladen av Pingvicula Vulgaris.

----------------------------------------------------------------------------------------

Skulle dessa uppgifter, för vilkas pålitlighet författaren ansvarar, giva bemedlade, driftiga och fördomsfria Lanthushållare och Godsägare anledning, att även på andra orter småningom införa en förbättrad boskapsskötsel, så skulle och utan tvivel mera vinnas, än man nu vågar hoppas; många skola då säkert då någon gång finna sig äga rika, ehuru föga kända eller begagnade källor till trevnad och välmåga. Vid ett sådant företag torde väl större hinder möta i rådande fördomar och inrotade vanor, än i de flesta övriga grenar av lanthushållningen. Men hinder, också de största, hava ofta, i stället för att avskräcka, varit drivfjädrar för driften och omtänkan.  Att en deja, som redan blivit inövad, att på ett helt annat sätt förrätta sina göromål, skulle gå ifrån sina vanor, rätta sig efter en beskrivning och åtaga sig mycket mera besvär, än hon förr haft, är väl icke att vänta.  Dejor skulle väl möjligen härifrån kunna förskrivas (*), om icke språket lade hart nog oövervinnliga hinder i vägen. Men månne icke unga flickor av 12 a 13 års ålder, kända för flit och läraktighet, skulle här kunna inaccorderas hos sådana bonde-hustrur, som utmärka sig i boskapsskötseln och ortens hushållningssätt, och sedan efter några år, såsom kunniga och övade dejor, återgå till sin födelseort?  Sedan dessa lärt språket, som vid den åldern lätt och snart sker, kunde de även härifrån medtaga någon äldre och ännu pålitligare, vilkens vänskap och förtroende de emedlertid vunnit, och som då torde låta övertala sig att medfölja. Detta förslag uppgives i all välmening. Stora svårigheter böra härvid ej möta. Sant är väl, att den, som möjligen företager sig att verkställa ett sådant förslag, icke får vänta sig att genast se frukten därav. Men bättre en senare och mera mogen frukt, än alls ingen eller alldeles omogen. 5 a 6 år, som ett sådant företag skulle fordra, är icke heller så allt för lång tid. Dessutom  -  -  -

                     

                        Patrioten verkar för efterkommande.

 

-------------------------------------------------------------------------------------

       (*) Rätt goda dejor är också här nog tunt sådda; ty inga andra är sådana, än de som hava håg för sitt yrke, samt är flitiga och arbetssamma. Framledne Kejserliga Stats Ministern m.m. Greve G.R. Armfeldt förskrev härifrån år 1814  2:ne Dejor till sitt gods Guraåminne i Finland  för att därstädes införa en förbättrad boskapsskötsel; men innan dessa hunnit väl framkomma till stället, blev han av döden bortryckt, företaget avstadnade, och dejorna återkommo följande året.

 

Tillbaka