Myckelåsens historia

 

Myckelåsen och Jämtland har i gamla tider legat ute i periferin, i utkanten av den europeiska civilisationen. Det gör att det finns ytterst få skriftliga källor. Ett antal bevarade pergamentsbrev är i stort vad som finns före 1500. Det gör det t. ex svårt att uppskatta hur hårt en farsot som digerdöden slog i våra trakter.

De första bönderna bosatte sig på den östra sidan av Storsjön under de första århundradena efter Kristus. Norderön fick också en tidig bosättning. Den västra sidan där Marby ligger befolkades betydligt senare. Kanske började det med att man från Norderön for över sjön upp till myrlandet för att utvinna myrmalm. Det kan ha börjat som fäbodar eller platser där man hämtat vinterfoder till boskapen.

Det vi nu kallar byar var i Marby från början ensamgårdar som skattlades som hemman. Bosättarna delade upp skog och myrar som låg mellan gårdarna och etablerade tidigt det som nu är bygränser. Gårdarna kom med tiden att delas upp, dels i arvskiften då en gårdarna klövs, dagsverkstorpare kunde också köpa sina torp och bryta ut dem från hemmanet.

Några byar nämns i källor från 1400-talet. Byarna från början av1400-talet fanns nog också före 1350 och pestens tid. Digerdöden var en katastrof som innebar att man inte på lång tid behövde etablera nya bosättningar och bryta ny mark.

I 1545 års jordebok finns endast fem gårdar kvar i Marby socken, Getåsen, Gärdsta, Myckelåsen, Välje och Höge. Före 1350 utgjorde Hallen ett eget pastorat med Marby som annex, efter det kom församlingarna att ingå i Sunne pastorat. Först 1851 fick Hallen och Marby åter bilda ett eget pastorat.

Sigmund i Myckelåsen är nämndeman vid Hallens tingslag 1410. Det är det första dokumentet där Myckelåsen nämns och det säger också något om bosättningen. Det var endast dannemän som fick uppdraget att sitta vid tinget, bönder som var ansedda, aktade och besuttna.

Jordeböcker och tiondelängder från 1500-talet visar att Myckelåsen då var en betydande gård. 1565 erlade gården Myckelåsen 12 öre i skatt, inom hela Hallens tingslag är det bara Överhallen med en skatt på 13 öre, som betalar mer.

Tiondelängder för 1565 visar en total skörd av 3670 kg korn för byn. Avkastningssiffrorna kommer att sjunka framgent och det dröjer ända till mitten av 1700-talet innan man åter når sådana skördar. En förklaring kan vara att en tredjedel av byn, Brattåkern, blev ödegods i mitten av 1600-talet. Köparna från Trusta och Trappnäs använde Brattåkern som fäbodar och slåtterland och åkermarken fick växa igen.

Myckelåsen och Välje delade under 1600- och 1700-talet på uppdraget att ha en nämndeman vid tingslaget som bestod av de tre socknarna Hallen, Norderön och Marby. Det fick ett slut när dessa skogsbyar förlorade i betydelse.

Myckelåsens historia är i grunden en ekonomisk historia. Det är en resa över tiden från isolering till ett ökande beroende av omvärlden, ett beroende som varit helt avgörande för överlevnaden. Marknaden för det överskott man i goda år fick av boskapen och åkern var liten, när alla hade något att sälja blev priserna därefter, man kunde lika gärna äta upp det själv. Men när tiderna blev svåra och det lilla som fanns blev orimligt dyrt kom svälten, och det var för många en svält till döds. När bättre kommunikationer gjorde att man nådde andra marknader kunde man få betalt när man hade något att sälja och därmed en möjlighet att köpa när man behövde. Vinsten var att fler överlevde.

Vad levde de första Myckelåsborna på? Man kan anta att jakten var viktig, skinn var hårdvaluta. Myrmalmen och järnframställningen var en inkomstkälla fram till mitten av 1700-talet när myrjärnet började konkurreras ut av det billigare bruksjärnet från Bergslagen. Men framför levde man på boskapen. Forskare talar om en fettgräns, en gräns mellan de områden där animalier och spannmål var den viktigaste energikällan. När tiderna var svåra söderut blev kosten ensidig, där var rågen basfödan medan det hos oss främst var mjölkprodukter men även kött och fisk som gjorde att man överlevde. Denna fettgräns kom att förskjutas norrut i takt med att åkerarealen växte.

Boskapsskötseln var en förutsättning för permanent åkerbruk. Gödsel från boskapen spriddes ut på åkrarna. Det blev på så sätt en transport av näringsämnen från ängar, skogsslåtter och starrmyrar till åkern. Djurbesättningarnas storlek satte en gräns för åkerarealen och så kom det att förbli till man fann andra sätt att ersätta näringsförlusterna. Det var ett icke uthålligt jordbruk. Åkern dränerades på mineraler som gödseln inte kunde tillföra.

Skogen hade tidigt ett värde främst som fodertäkt och betesmark för boskapen. I andra hand kom ved för uppvärmning och timmer för husbyggnad. Den hade föga likhet med den skog vi nu har. Då var det ett myrland med skogsåsar insprängda mellan myrarna. I början av 1800-talet fanns det byar som inte hade någon timmerskog och fick fara långa vägar för att hämta ved. Men de stora krondikningsföretagen som började i slutet av 1800-talet sänkte vattennivåerna och omvandlade myr till skogsmark. Stora arealer som tidigare röjdes till skogsslåtter blev till skog när timotejfrö och konstgödning gjorde att kreatursfodret kunde tas från vall istället från skogen. Nu finns det mera skog än det någonsin funnits sen den första Myckelåsbon bosatte sig här.

Skogen fick ett annat värde när skogsindustrin började efterfråga virke på 1850-talet. Ett nytt yrke uppstod, skogsarbetaren. Ett hårt kontrollerat bondesamhälle började lösas upp när det fanns ett alternativ till jordbruksarbetet. Det blev möjligt att föda upp stora familjer på en kombination av småbruk och skogsarbete. Det var rätt goda tider för boskapsskötsel i början av 1900-talet och under första världskrigets krigsår och staten gav bidrag till nya småbruk. Det var mycket folk i byn och stora barnkullar. Mekaniseringen av jordbruket tog fart, den arbetskraft som fanns var inte längre billig. Skogen och Amerika konkurrerade.

Men 20-talet och 30-talet kom med svåra tider. Priset på jordbruksprodukter och trävaror sjönk och utflyttningen började, först kvinnorna och senare männen när skogsarbetet tröt. På 50- och 60-talen förlorade kogsbyarna en stor del av sin befolkning. Statsmakterna hade tänkt om, en gång uppmuntrade man nya småbruk och egna hem, nu skulle de små enheterna läggas samman till större, bärkraftiga jordbruk som kunde försörja en familj. Det var inte plats för så många bönder. Arbete för dem som behövde ny försörjning fanns inte här i Jämtland.

Har Myckelåsen haft någon storhetstid? Kanske på 1500-talet. Källorna vittnar om ett relativt välstånd. Annars är det perioden mellan 1890 till 1930 när skogen, de stora dikningsföretagen och jordbruket gav arbete och inkomster, när byn växte och barnkullarna var stora.