Östersunds Posten lördagen den 14 April 1973.

 

En delad by

Storåsens fyra gårdar ligger i tre kommuner.

Storåsen är en liten by på Hallensidan av Storsjön. Där möts människor dagligen och där möts kommuner. Där möts kommunala beslut utan att folk på byvägen vet om vad herrar och damer i kommunala toppar beslutat. Storåsen är en delad by. Byns fyra gårdar är delade på tre kommuner. Byfolket kan ranta runt till Östersunds, Bergs och Hallens kommuner på några sekunder. Tre kommuner går ihop i byn och skjuter in gårdarna i nära nog varsin kommun och ristar in olika kommunalskatter på skattsedlarna. När travmärren Gullpyla fått opp ångan under hovarna gör hon en runda i de tre kommunerna långt under nordsvenska rekordet.

I byn bor jordbrukaren och snickaren, där bor pensionärerna som mer eller mindre vilar i sina stugor, som vet att de gjort sitt för byn, som kan sitta i köksfönstret och kika in på grannkommunen mellan pelargonerna. Där bor en snickare till som reste till Hälsingland och hämtade en kvinna och där finns bondmoran som satt 12 barn till byn. Den som verklige sett till att byn fått ett uppväxande släkte, några har redan växt så långt att de nått Stockholm. Frun är 49 år och det var åtta år sedan senaste barnet skrek till på BB. Tolv barn är en vacker siffra. Inte bara för dem som sysslar med Jämtlands befolkningsstatistik.

Ett stenkast från skylten Här slutar allmän väg bor Gunnar Petersén med kvinnan Siv Jonsson, Tvillingpojkarna Leif och Per, samt Anders. De bor i Östersunds kommun och tillhör Norderö församling. På Peterséns skattsedel står det att kommunen vill ha 14:25 kr per skattekrona, landstinget 10 kr och församlingen 1:40. Summa 25:65.kr. Petersén trivs med att vara Östersundsbo. Han gillar inte att en del Hallenbor vill ha dem till Hallen och genom den manövern binda Petersén i Storåsen och Erik Jönsson, Einar Lindholm, Lisa Granlund, Olle Isberg, Rolf Andersson, Anders Kavallin och Olle Nilsson och deras eventuella familjer i grannbyn till Järpenblocket.Jag vill vara kvar i Östersund, säger Gunnar Petersén. Dit far vi ju jämt när vi ska uträtta något speciellt. Inte far vi till Järpen, dit går det ju inte ens en buss för dem som är billös.

Jag har reparerat kåken här och då haft kontakt med kommungubbar i Östersund och nog har det gått bra. Reparationen är på god väg så kommungubbarna, som kanske aldrig sett byn, tyckte väl att en människa i ett kommunhörn också bör täppa igen för västanvinden och vidga utrymmena. Gunnar Petersén står som hemmansägare men har mest snickrat på sistone. I framtiden blir det väl både ock. Några köttdjur skall växa sig frodiga på tomten medan bonden själv håller i hammare utikring. Jorden är det många som vill bruka. Byn har en bonde som har kor och i grannbyn är det flera som vill arrendera åkrar.

I Myckelåsen finns det en affär, det är tre kilometer dit. Den är öppen måndagar, onsdagar och fredagar och är en filial till affären i Gärdsta. Om det skulle slumpa sig så att någon får slut på någon pryl när Myckelåsbua är stängd så är det bara att ringa till Gärdsta så skickar de med bussen.Så nog går det bra. Det skall bli väg från Storåsen och till Oviken också vad det lider och därmed blir det ännu bättre. Och blir då travarmärren Gullpyla med föl och nedkommer nästa vår så kan det väl knappast bli bättre i Östersunds kommun i Storåsen.

Byns äldsta

Vi lämnar den allmänna vägen och far vidare på en privat. Den leder till Elof Johansson. Han sitter vid köksbordet och har blivit bjuden på pannkaka av sin mor Kristin Olofsson. Hon är 78 år och byns äldsta. Född i Getåsen egentligen, men har bott i Storåsen de senaste 51 åren så hon börjar känna sig hemma. Elof Johansson är snickare. Han och mamma bor i Hallens kommun och tillhör Marby församling. Kommunskatten är 13:50 kr, landstinget vill ha 10 kr och församlingen 1:65. Summa 25:15 kr. Hallen är tydligen en bärgad kommun, som nu skall ta med sig folket och ingå äktenskap med Järpen. Vi får väl se hur det blir då, säger Elof Olofsson lugnt. Han jobbar mest inom kommunen, men gör ibland längre resor till arbete. En gång spikade han ihop en sommarstuga i Bodsjöböle.Det kan ju tyckas att byn ligger avsides, säger han, men sånt blir en vana. Det här är ju ett litet hemman på sju hektar jord som vi arrenderar ut. Djuren gjorde vi oss av med för 7-8 år sedan. Jag trivs bättre med att snickra, det är intressantare än att vara bonde. Jag är 53 år nu och snickrar väl resten av livet.

Ryggen utsliten

Den pensionerade bonden Emil Ellingsson, 68 år, bor också i Hallens kommun. Från köksfönstret ser han Bergs kommun och det jordbruk som han brukat, men som nu dotter och måg driver. Han har arbetat ett helt liv med jord och skog och i detta sätt att leva har han förstört ryggen. Nu syns det på långt håll att Emil Ellingsson har arbetat hårt och slitit hårt. Ryggen är utsliten. När han slutade med jordbruket tog han undan en jordbit och byggde en stuga på. Där sitter han nu och minns hur det var förr. Då han bodde hundra meter närmare skogen i dåvarande Ovikens kommun. Då var det inte så långt till centralorten, men nu när Berg tagit över så har det kommunala hjärtat glidit så långt ifrån de människor som bor i hemmanet vid skogsbrynet. Det som Ellingsson ser från fönstret. I hemmanet vid skogsbrynet bor Verner Jutman med hustrun Sally. Han 54 och hon 49. Ett par som fostrat 12 barn, sju bor hemma, fem har fått luft under vingarna och seglat in mot städerna. Verner och Sally bor i Bergs kommun och tillhör Ovikens kommun. Skatten är på 5:90 kr till kommunen, 10 kr till landstinget och 2:05 till församlingen. Summa 27:95 kr. Det kostar 2:30 kr mera per skattekrona att bo 100 meter sydost om kommungränsen mellan Berg och Hallen.Den här fastigheten är på 7 hektar jord, sedan arrenderar vi ungefär lika mycket. Vi jobbar och sliter, men vet knappast om det går ihop det här med jordbruk, säger Verner Jutman. Jag har ju skogen som räddning. Det lönar sig att arbeta på eget om man hugger själv och kör fram med egen häst.Vi har i alla fall så vi lever. Så har man friheten. Det betyder bl.a. att man inte har någon chef över sig och inte behöver vara så noga med klockan. Man kan till och med stanna inne mitt på dan och titta på ishockey om man blir på det humöret. I ladugården står 10 mjölkkor och tre är på tillväxt, som skall bli kor.

Ibland funderar dessa jordbrukare på vad dom håller på med. Om det kan vara livets mening att de skall hålla liv i sig och andra genom att dra mjölk ur några kor, så och skörda, hugga i skogen och köra massafororna ned mot bilväg.De tycker att det långtråkigt att åka till stan och att det är rena lyxen att fara dit, även om det ibland känns nästan nödvändigt. Fast det mesta ordnar sig utan någon resa över vatten och till Östersund. Affärerna har det mesta på deras rätta sida av Storsjön och bussen som lämnar stan varje dag kan föra med sig det som inte finns, så nog kan det vara bortkastad tid att åka så långt ifrån Storåsen som in till Östersund.

Ett med mera reportage av Roland Enros och Kjell Bollneert.

Tillbaka