Den nya svansen


Sitter och funderar på hur det var i gamla tider.

Tänkte nämligen berätta om när jag och min två år äldre bror Anders var i en kronstuga som stod bredvid Bastuån just där Djupdalsbäcken rinner ner. Stugan finns inte mer, den brann ner en sommar när Olle Dahl från Månsåsen bodde där. Just i den kojan bodde Anders bror och jag en vinter när vi högg ved åt Per Ljungdahl. Det var en hård vinter med mycket snö och kallt. Det var så mycket snö så om man satte ifrån sig svansen var det bara handtaget som syntes ovan snön. Och det var just vad Anders hade gjort när jag lyckades fälla en lång gran som nätt och jämt nådde fram och slog svansen i smulor. Ja, detta var ju närapå katastrof men det var ju ingen annan råd än att vi fick klara oss med en svans så länge. Men ve och fasa, på lördag gick min svans helt enkelt i två bitar.

Därför måste jag försöka beskriva hur vi på den tiden klarade situationen eller hur min bror klarade den. Från Djupdalsbäcken till Fjällsågen kan det väl inte vara fullt milen. Men det fanns inte tillstymmelse till spår eller väg att följa så det gällde att orientera rätt och med den dåliga skidutrustningen göra upp ett spår. I Fjällsågen pågick avverkning så därifrån fanns i alla fall hästspår den dryga milen till Myckelåsen där han visste att handlaren hade en svans hängande på väggen.

Men när han nådde dit var handlaren sin vana trogen ute på harjakt så det blev långt inpå dagen när han äntligen var klar att starta återfärden så därför sa far ifrån att han inte fick fara förrän nästa dag. Men när han lovade att ligga över i Fjällsågen fick han ge sig iväg. Med påföljd att han kl. 12 på natten var hos mig i kojan vid Bastuån.

Att med några enkla rader försöka beskriva hur vi på den tiden kunde få slita för att tjäna denna femkroning som faktiskt var det högsta vi kunde fantisera om som dagpenning. Lika lite som att beskriva den bragd som min bror utförde den söndagen när han for till Myckelåsen för att skaffa en ny svans.

 

 

Tillbaka