En fiskehistoria.


Det var min gode vän och svåger Olle i Backfors och jag som var ute på tjuvfiske. Vi hade fiskat en dag och övernattat i en lappkoja vid Svarttjärn och när vi gick ut gömde vi för säkerhets skull fisken i skogen. Och när vi kom tillbaka mot kojan och såg att det var folk där uppe skulle vi söka rätt på fisken för att gå hem men vi höll på att gå bet. Kunde det vara möjligt att dom såg när vi gömde fisken på morgonen och tagit den för att vi skulle bli tvungna att visa oss vid kojan? Vi sökte så länge att vi kom sams om att så var fallet.

Till sist gick jag åt ett annat håll och Olle sa där är den inte men lik förbaskat var den där. Vi gjorde upp fisken, saltade den och var redo att gå hem. Men det var en sak som gjorde att jag inte hade någon lust att lämna platsen. När jag lämnade kojan stack jag in min reservlina under granrisbädden där vi legat och den var jag inte beredd att mista. Jag sa till Olle att han skulle vänta medan jag hämtade linan. Sagt och gjort, jag tog mig med möda över en bäck och smög mig upp till och kojan. Det verkade det var tomt där.

Men när jag kom in i kojan väntade en överraskning, där satt nämligen två fullvuxna män varav en satte igång ett förhör. Vart kom jag från, vart var jag på väg? Det tyckte jag mig klara bra, jag hade varit i Ljungdalen på timmerhuggning och var nu på väg hem till Hallen och ville nu veta om det var Svarttjärn jag kommit till. Jo, det stämde sa mannen.

Innan jag gick från Ljungdalen, sa jag, hade jag talat med en bekant och sagt att jag skulle passa på att se minnesmärket över Frese och Sjöstrand. Då hade han bett mig att gå till en koja vid Svarttjärn och hämta en utterlina som skulle ligga under norra änden av granrisbädden. Den äldre sa nästan bryskt åt den yngre titta du men utan resultat varför jag gick fram, stack in handen och tog fram linan. Men då tyckte den äldre att det började osa svavel och sa att då finns det säkert en utterbräda också. Ja, se det kunde ju jag inte veta.

Den äldre följde mig ut och frågade om jag skulle gå till minnesmärket. Ja, det skulle jag. Då följer jag med sa han. Det blev ett problem, vid min fiskekont satt Olle och väntade. Då ropar den yngre ta kompassen med. Vad ska jag med den till, men pipan, skicka mig pipan. Som tur var kom den inte fort nog så han gick själv in för att hämta den.

Nu var det så dörren inte gick att öppna ordentligt så det tog tid att komma in och ut. Det visste jag, tog chansen och sprang och satte mitt enda hastighetsrekord. När jag litet senare stod vid Olles sida och själv undrade hur jag kom över bäcken sa Olle det skvatt två gånga.

Vi fick oss ett gott skratt på hemvägen och Olle sa nu ska jag hem och skriv memoaran. Men eftersom jag fick leva så mycket längre så får jag göra det.


Tillbaka