Ettöringen och jakten.


Vi barn skulle så fort det gick hjälpa till med det vi kunde. På den tiden hette tröskverket slagan men Ljungdahl i Välje hade tröttnat på den och skaffat sig ett stifttröskverk som han lånade ut till far. Men som bekant skall det mycket folk till för att tröska med något annat än slagan. Far ordnade en körvandring för att driva tröskan och det blev min bror Anders som fick den platsen. Far skulle stå vid matarbordet men sen skulle någon skicka honom det som skulle tröskas och det blev min uppgift.

Men nu var det så att det var grönärter som skulle tröskas och det bar sig inte bättre än att det spratt en ärta in i mitt vänstra öra. Jag trodde att jag kunde peta ut den men redan då hade processen startat som till sist skulle krossa mina förhoppningar. Jag hade tidigare fått ett salongsgevär av min morfar och låg i intensiv skjutträning för det hårda liv som pälsjägare och trapper som jag trodde väntade mig.

Jag fick rätt snart en outhärdlig öronvärk, jag tyckte den varade i evigheter. Jag satt och petade i örat och fick välmenande råd: sitt inte och peta dig i örat, det bli bara sämre. Men det gick inte att låta bli. En kväll när jag som vanligt satt och petade fick jag för mig att det fanns en punkt i örat som saknade känsel varför jag hämtade en synål och provade med nålspetsen.

Visst var det så. Jag blev sittande länge och väl och försökte borra in nålen där jag saknade känsel och till slut lyckades det. När jag drog ut nålen satt det en ärta på den, det var den lilla grönärta som jag fick in i örat vid tröskningen. Den hade mjuknat och svällt så att den var stor som en vitärta. Glädjen över att värken var borta var stor tills jag fattade att hörseln gått samma väg. Den var den verklig chocken. Far som var jägare hade nämligen förklarat för mig att för en jägare var hörseln det absolut viktigaste.

En dag när jag gick till skogs att försöka skjuta några hjärpar kom insikten. När en kull hjärpar flög upp och jag stannade för att höra var dom slog ner insåg jag att jag totalt förlorat förmågan att höra varifrån ett ljud kom. Jag som inte hade något annat intresse än jakt och djurfångst och nu plötsligt förlorat den viktigaste förutsättningen för just detta, varför skulle jag nu leva?

Mitt svåra handikapp som ettöring har följt mig genom hela livet men min goda syn kunde i en del fall ersätta den dåliga hörseln. Jag kom till exempel underfund hur lätt det var för mig att upptäcka en vit ripa på snön vilket gjorde att jag inte kunde gå förbi ett ripspår utan att följa efter och i regel fick jag en ripa. Jag minns att far sa Du ha en fala tur mä röpen du.

En dag får jag på ren tur skjuta en räv. Räven var på den tiden betraktad som ett storvilt, skinnen var otroligt dyra. Senare en dag får jag se ett rävspår och börjar i min enfald gå efter spåret och rätt som det var får jag syn på räven och skjuter och står där med min andra räv. Nu blev jag litet konfunderad, kunde det vara möjligt att lyckas bara genom att följa spåret? Saken måste undersökas och jag kom faktiskt underfund om att det bara var en fråga om uthållighet och jag fick höra att Arvid i Staffans gett mig öknamnet Rävaskräcken vilket naturligtvis var en fjäder i hatten.

Den jaktdag som jag minns tydligast var en dag när jag på morgonen fick se ett rävspår invid farstun. Föret var bra och jag tog skidorna och gav mig iväg. När jag nästan var nere vid Rörösjön blev det klabb varför jag lämnade skidorna och fortsatte att gående. Spåret fortsatte till strax nedanför Kusböle på Lollas skifte där räven var i ett tätt buskage. Räven fortsatte men tack vare min envishet lyckades jag till slut skjuta den.

Sen var det att gå tillbaka och hämta skidorna och anträda hemfärden. Jag glömmer inte vilken Nimrod jag upplevde mig vara när jag passerade Skallbölebäcken där just då Erik Orsa i Lockåsen och Erik Halvarsson byggde ny stenbro och jag kom med skidorna över axeln med en räv dinglande under.

Detta var på en onsdag under Gregoriemarknaden, den skulle pågå till lördag. Jag gick hem och flådde räven och lyckades torka skinnet över öppen eld så att jag kunde fara in till stan på lördag och sälja skinnet. Det fanns en beklädnadsaffär som hette Boråsboden som hade realisation just då, jag gick dit och fick en kostym, skor och galoscher för skinnet. Det var den bästa kostym jag haft i hela mitt liv, den hade jag i sju runda år.


Tillbaka