Far

 

1918 fick jag följa med min far till Dörrsådalen där han hade timmerkörning. Jag hade inte fyllt 8 år och var ännu inte skolpliktig. Det skulle vara en stor lättnad för farmor om hon fick en mindre att ansvara för. Det var då när spanska sjukan härjade som allra värst. Jag minns mycket väl min första dag i Dörrsådalen, jag blev sjuk och låg och yrade hela dagen och far var i skogen och arbetade. Minns även att det bodde en man till i kojan och att han kom före far på kvällen. Då far kom gick mannen som hette Per Viking ut och stod en lång stund och pratade med far, han hade sett hur det stod till med mig och ville förbereda honom.

Nu uppstod en situation som jag i dag har svårt att fatta hur en människa kan klara av, att när man kommer hem från dagens arbete och förväntar sig att få vila och i stället måste sela på sin trötta häst igen för en sjukskjuts den över milen långa vägen till Myckelåsen och övernatta där för att dagen därpå skaffa den medicin som han trodde sig veta behövdes. Men för att komma till ett apotek måste han till Östersund. Och på den tiden låg Myckelåsen i väglöst land.

Därför fick han nästa morgon ta skridskorna i handen och gå den dryga milen till Vällviken för att därifrån åka skridskor till Östersund och sedan han fått sin medicin åter starta färden till Myckelåsen. Detta råkande var den tiden när de första stålsparkarna fanns att köpa och med tanke på vägen från Vällviken köpte han en sådan. Men även jag minns att han sade sig utan brodd ha haft en besvärlig resa över Storsjön.

 Men han kom i alla fall hem på kvällssidan, sjöblöt av svett. På ett dygn hade han utan annat drivmedel än sina ben tillryggalagt sex mil. Vädret hade slagit om och det hade börjat duggregna varför han tog av sig skjortan och gick ut för at få en kall avrivning. Vilket han nog inte skulle ha gjort eftersom han följande morgon hade hög feber och spanskan hade hittat ett nytt byte.

Då kan man ju kanske med litet fantasi försöka sätta sig in i fars situation, ensam far med fyra barn och plötsligt påtvingad den tidens pappaledighet och enda inkomstmöjligheten minst en mil väglöst land hemifrån, och dessutom drabbad av spanska sjukan och sängliggande.

Några ord jag ofta hörde vid grannars besök var ske barna bli uttan bå far å mor. Att far var livdömd vet jag, det sa han förresten själv. Men hur länge sjukdomen höll honom fjättrad vet jag dumt nog inte men minns i alla fall att sista gången Svenpers Märta var till honom hade hon en stor bukett Guckuskor med sig så det måste vara sommar.

Men trots alla omänskliga prövningar tillfrisknade far och kunde t.o.m. 1920 gifta sig för andra gången med en fullständigt otrolig arbetskamrat. Vilket faktiskt gjorde att vi trots de dåliga tiderna fick en dräglig uppväxt och faktiskt inte har något att klaga på. Om jag skulle göra en jämförelse mellan min far och mig måste jag erkänna att jag har haft en otrolig tur. När han dog vid 83 års ålder hade han varit änkeman i 11 år och jag som nu är 91 har förskonats den stora sorgen. 

(Skrivet 2001)

Tillbaka