Fjällsågen

 

Jag tror faktiskt att det måste vara 1929 när min far fick ett tips av en gammal jaktkamrat att av Sundsvalls Enskilda bank köpa Storgräftån som då var till salu för 14000 kronor. Att han vart intresserad, därom råder inget tvivel men det var alldeles för stora pengar för att han ensam skulle ha någon möjlighet, därför måste han ju skaffa kompanjoner, vilka blev Nils Bertilsson i Höge och Nils Karlsson i Fillsta.

När den affären var ett faktum fick vi givetvis ofta ärenden till Gräftån och eftersom Häxåsen ligger mitt mellan Gräftån och Myckelåsen och familjen Nordell bodde där, var det ju naturligt att vi blev bekanta och att jag så småningom fick en livskamrat som än i dag fungerar till full belåtenhet.

Jag tror det var 1933 som far och Nordell började fantisera om att det kanske kunde gå att utnyttja Fjällsågen till fäbodvall, vi hade i flera år tagit vara på höskörden där, kruxet var att en hel del reparationer av ladugården inte kunde undvikas. Ett nytt tak måste absolut åstadkommas, men var skaffa virke till det? Sågen som byggdes redan på 1700-talet stod visserligen kvar men den tarvade allt för stora reparationer för att man skulle ha någon nytta av den men i stället såg dom att den spånhyvel Anders Olssons son Olle på sin tid byggt i anslutning till sågen och som Hackås Nisse berättat om i sin bok om Karolina i Fjällsågen, den var faktiskt i så pass hyggligt skick att den kunde användas, därför satte dom i gång att tillverka takspån och ladugården fick sitt nya tak. Olle i Fjällsågen som gjorde spånhyveln, påbörjade på egen hand ett vägbygge från Fjällsågen till Hallen, synd att han skulle dö så tidigt, nästan ingenting finns dokumenterat.

1934 på våren när ladugården var klar gällde det att skaffa fäbodtös vilket Nordell inte såg som något problem eftersom han var far till sju flickor. Fyra av dom var hemma om han räknade med den yngsta men det visade sig inte vara så enkelt som han trodde, eftersom Lilly som var äldst absolut vägrade, och Svea året förut varit piga hos Jonas och Kalle Jonason i Ris Mörsil. Nu var det så att Jonas som senare skulle bli Bruno Jacobssons svärfar just hade gift sig och övertaget ansvaret för gårdens skötsel. Därför skickade han sitt brudkort till Svea och bad henne att komma dit igen, och eftersom hon kände både Jonas och hans fru och trivdes så otroligt bra hos dem tänkte hon verkligen inte gå miste om ett sådant tillfälle.

Mor Lisa som annars var en mycket klok kvinna tvingade den gången fatta ett oklokt beslut. Hon använde sin moderliga makt och tvingade Svea till Fjällsågen men eftersom hon var för ung att klara det själv skulle hon få sin två år yngre syster Olga som hjälp. Om mor vetat vad detta beslut skulle innebära hade hon säkert inte fattat det. Hur livet för Svea artat sig om hon farit till Ris det kan naturligtvis ingen veta, men däremot vet jag alltför väl vad hon drabbades av på grund av vistelsen i Fjällsågen.  Redan året därpå, den trettonde juni står hon med sin förstfödde och en man med sexårig skolutbildning vars samlade egendom bestod av en slö yxa, barkjärn och svans, samt en skuld till sin broder för inköp av vigselring. Kan någon tänka sig en torftigare start i livet för en tjugoåring, för det första måste man besinna att på den tiden fanns ingenting som kallades betald mamma eller pappledighet, om man börjat fantisera om något liknande hade man nog åkt in på sinnessjukhus.

I stället för BB fick vi be våra snälla grannar i Myckelåsen Erik och Lovisa Jönsson om hjälp.   Tio dagar efter födseln var det att med den nyfödde i famnen traska iväg den milslånga vägen över myrarna till Häxåsen. Men detta visade sig inte vara något rekord, Märta Jutman hade med sin fem dagar gamle Gustav i famnen gått ända från Månsåsen till Häxåsen på sin tid. En ljusglimt i vår prekära situation var det kärleksfulla mottagandet i Häxåsen och för Svea som nybliven mamma kändes det naturligtvis tryggt att ha sin mor att vända sig till.

 

Tillbaka