Järven

 

Vilket årtal det rör sig om vågar jag inte säga men att det var någon gång på 30-talet vet jag i alla fall eftersom det var medan vi fortfarande rådde om Storgräftån och var där på avverkning. Vi hade en huggare som i sin gröna ungdom kommit inflyttande från Härjedalen tillsammans med sin far, en skogarnas man av guds nåde. Han tillbringade inte söndagarna i kojan för att vila utan var jämt ute på jakt på helgerna.

Minns en gång att när jag kom upp på söndagsmorgonen hade han varit ute med sin tyskmauser och skjutit två stycken uttrar i Dörsåbubäcken, undra på att jag var avundsjuk. Det konstiga var att på 30-talet när arbetspriserna var så usla så var skinnpriserna riktigt höga. Minns faktiskt att vi fick 175 kr för ett mårdskinn trots att man fick vara glad om man klarade att hugga för 5 kr per dag.

Nåväl, en annan helg när jag varit hem och kom tillbaka på söndags kväll kom nyss nämna person, som vi kallade för Jo i Kamsve, något annat namn hörde jag aldrig, och berättade att han som vanligt varit ute med sin tyskmauser, som jag nästan vill påstå ingick i hans klädsel och berättade att han varit ute efter en järv på dan och var ganska övertygad om att det fanns en död älg någonstans i närheten av Gråhausen men att han av försiktighetsskäl inte ville göra skidspår ända fram.

Jag blev förstås nyfiken och frågade om vi inte eftersom det var så bra månsken kunde göra en skidtur dit och undersöka saken litet bättre. Vilket han svarade ja på. Vi gav oss iväg direkt. Denna utflykt gjorde att jag fick offra bra mycket tid eftersom vi inte ansåg oss kunde överge saken utan vidare. Det låg nämligen två älgar där, den ene låg med huvudet på den andre. Något liknande hade varken han eller jag sett varför vi enades om att anmäla det till myndigheterna.

Sedan sviker mig minnet, jag har nämligen inget minne hur jag tog mig till Billåsen där närmaste telefon fanns på den tiden. Men eftersom skidor var det enda vi hade att tillgå på den tiden behöver jag inte grubbla på det. Däremot har jag aldrig glömt när jag väl och vackert hade kronjägare Bengtsson i Borgen på tråden och började mitt samtal med att vi hittat två älgar i Storgräftån. Det är dom djävlarna i kojan, det är väl Janne jag pratar med? Nä, det är en av dom i kojan. Den förändring av tonläget som kom har jag aldrig kunnat glömma.

Hur som helst blev det landsfiskal Karlsson i Oviken som kom för att utreda vad som hänt. Och det må jag då säga att en så noggrann utredning som han gjorde vid det tillfället torde knappast ha gjorts vid något annat tillfälle. Han gav sig inte förrän han på en karta kunde skildra händelseförloppet. Hur först en järv från en tall kastat sig ner på ryggen på en av älgarna och genom ett otroligt bett lyckats nå ryggraden med sina våldsamma huggtänder. Sedan anfallit den andre som till sist när han kände krafterna tyna sökte skydd hos sin broder. Vid avlägsnande av skinnet visade bägge samma ohyggliga bett mot ryggraden och får man väl förutsätta att det var just det faktum att det var ettåringar som gjorde sitt till för att järven kunde lyckas.

Epilogen blev en helsida i Östersunds Posten, Unik tragedi inom djurriket.

 

Tillbaka