Lars Ljungdahl.

Lars Ljungdahl var min första arbetsgivare och var en person som jag beundrade i allra högsta grad. Han blev med tiden en stor sågverksägare och hade sågar i Våle, Viskan, Stöde och Östavall. Men jag minns i alla fall hans början. Han köpte nämligen ett cirkelsågverk som kom med järnväg till Mattmar där han hämtade det med häst.

Jag minns att Ljungdahls Karin berättade att gubben Ljungdahl var eld och lågor när sågen skulle hämtas. Det var första gången sen dom gifte sig som han var uppe före henne men den gången var han uppe klockan två och gav hästarna hö. Far hade fått löfte att Lars skulle såga virke till hans stuga varför sågen kördes dit och dit kom även hans nyinköpta råoljemotor. Det visade sig att den inte var så lätt att få igång, dels för att det råkade vara ohyggligt kallt, dels för att en motor på den tiden sågs nästan som något mystiskt och i varje fall mycket svårhanterligt väsen. Anders Petter i Oviken var då ensam om att vara någon sorts medicinman för sådana ting.

Nu när Lars hade såg och råoljemotor på gården gällde det att skaffa något att såga men han bodde ju inte på någon lämplig plats, det var smått om sågtimmer i närheten och när Äggfors hade förvandlat Dörsån till flottled hade dom på sätt och vis lagt beslag på stora områden efter hela Dörsåns dalgång. Månsåsbönderna till exempel hade sina skogar i närheten av Fjällsågen och genom att Dörsån var den enda utförselvägen var det naturligtvis Äggfors som bestämde priset för virket som man räknade skulle gå via deras massafabrik i Mörsil.

Månsåsbönderna hade just stämplat samtliga sina skiften och det var då som Ljungdahl gjorde något som jag betraktade som rent självmord. Han gick nämligen gårdföre som vi brukade säga och köpte av bönderna alla deras stämplingar. Det här var före 40-talets skogsvägbyggande som gör att det idag finns bilväg näsan fram till varje fäbodvall. Då fanns det inte ens väg till Kusböle och Häxåsen, än mindre till Glen och Arodalen. Och dessutom fanns det inte terränggående fordon som i dag.

Att Ljungdahl skulle få nyttja bolagets kojor vid avverkningen var ju naturligtvis otänkbart. Vet inte om han ens försökte. Lars lastade timmerkälkarna med material och for upp och byggde en stor barack samt utrymme för hästarna och där fick huggarna bo. Baracken byggdes vid en tjärn som kallas Svartloken eller Svarttjärn, av folkhumorn döpt till Svartsjö, och dit fraktade han sitt sågverk med sin råoljemotor. Hans syster Maria var kocka för oss som var sågare för timret. Sågare var Olle Lust, jag vara hjälpsågare.

Virket kördes till Välje med en kletrack traktor men mest med häst. Avståndet mellan sågen och Välje var drygt en mil till stor del bestående av myrar. Men på den tiden frös myrarna i regel på hösten. Hur denna affär gick ekonomiskt vet inte jag, men jag tycker att det är ett bra exempel på en människas okuvlighet.

När Marby kommun beslöt att bygga ett skolhus i Skallböle lade Lars Ljungdahl helt överraskande ett anbud på 26000 och fick bygget. Enligt vad han själv sa så tjänade han 6000 vilket efter dåtidens penningvärde var mycket bra. Han räknade därefter på två skolor i Häggenås och fick dem båda två. Men han rättade sig allt för mycket efter resultatet i Skallböle och det visade sig vara förödande. När han hade varit till Häggenås för att skriva kontrakt och vi skulle börja dan därpå sa han:  Ja du Nils, jag blir nog aldrig rik. När jag frågade varför svarade han: Jag vart bjuden 10.000 till skänks men jag tog inte emot det.   Men då var du föll dum.   Jag skulle som vara renhårig men jag vet jag ska klara mig ändå.

Kommitten i Häggenås tyckte nämligen att skillnaden var för stor mellan hans bud och nästa, om jag minns rätt var det 39 600 kronor vilket på den tiden var en ohygglig massa pengar. Därför erbjöd dom sig att gå med på en felsummering på 10 000 kr som han tyvärr avstod eftersom han litade allt för mycket på resultatet från Skallböle.

Jag minns tydligt vilket imponerande parti tre tum nio furuplank som fanns på sågbacken den våren han fick skolorna i Häggenås. Ljungdahl hade nu köpt sig en liten lastbil. Vi hade för ett par år sedan fått väg så att det gick ta sig till Välje med bil. Och när det bar iväg till Häggenås följde Lars och jag Per Larsson till Munkflohögen där han skulle ha ansvaret och fortsatte sedan till Högarna där vi skulle vara. Lars var då efter vad jag kan förstå förlovad med Anna som följde med som kocka. Vi fick bo på övervåningen på Högarnas matvaruaffär. Som rumskamrat hade jag ett tag Per Magnusson från Månsåsen och senare Andersson i Kläppe som var murare och i ett annat rum bodde Lars och Anna som höll oss med mat.

Mitt minne av Lars var att han inte såg något omöjligt. Han var den oförbätterliga optimisten som aldrig gav tappt. Samtidigt som han var en överbegåvning hade han alltid överseende med oss andra. Skolan i Högarna gick vad jag kan förstå ganska bra men att anbudet var på tok för lågt insåg även Lars så småningom. Han försökte få hjälp av Bylund som var kontrollant att få kommittén att ge honom ekonomisk hjälp ur sin hopplösa situation. Och till råga på allt råkade jag höra Bylund fråga om det var sant att kommittén erbjudit 10000 kr som Lars av avstått. Ja, vad skulle han svara på det. Men hur otroligt det än var gjordes skolorna klara och blev godkända. Men innan garantitiden gått ut inträffade något fruktansvärt, det blev nämligen svamp i bjälklaget mellan våningarna på skolan i Munkflohögen.

Jag kan inte tro annat än att det var hans oerhört ansträngda situation just då som gjorda att han inte hade krafter att ta emot de upplysningar som jag ansåg det vara min plikt att framföra när vi var på väg hem en helg. Vi for via Munkflohögen, han besökte Per Larsson och jag var av ren nyfikenhet och tittade på golvläggningen på övre våningen som utfördes av några inlejda ortsbor. Jag visste att det var ont om fulltorr spån varför en massa kalk fraktats dit för att blandas med spånen. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg att kalken slagits dit säckvis utan att ha blandats med spånen. Detta försökte jag berätta men han orkade helt enkelt inte höra på och det var ju så pass otroligt att jag måste förlåta honom. Han kanske var rädd att stöta sig med sin utomordentliga snickare som tyvärr vägrade att fungera som nån sorts verkmästare.

Men detta i mitt tycke oförlåtliga tilltag kom att betyda att Lars och hans syster Maria fick genomlida några av de svåraste veckorna i sina liv. Tänk att denna gigantiska arbetsmänniska tog sin syster med sig och bytte bjälklaget i ett nytt och färdigmålat hus och sen återställde det i ursprungligt skick. Maria erkände också att det var det värsta hon upplevt.

Jag ansåg mig nästa kunna svära på att Lars aldrig mer skulle räkna på en skola. Men döm om min förvåning när jag 1939 fick en förfrågan om jag var intresserad av att jobba på ett skolbygge i Kövra. Han var då sågverksägare i Våle men hade trots allt inte helt kunnat glömma sin tid som byggmästare. Skogsarbete var det enda arbete som jag trivdes med men det hade redan då hade blivit svårare att få sådant arbete i närheten. Jag accepterade inte minst för att jag ju visste att när jag jobbade åt Lars var jag aldrig så dödstrött på kvällen som när jag arbetade i skogen så vi flyttade till Karl Ors i Kövra och började. Men jag hann bara börja så kom kriget emellan med inkallelser varför det för min del blev bara en början och vi skildes för gott.

 

Tillbaka