Med facit i hand.


Min far född 1875, flyttade som 17-åring med sina föräldrar från Önsta till Häxåsen. Eftersom han var intresserad av jakt och fiske, tror jag att han tyckte sig ha kommit till paradiset. Det var gott om fisk i bäckarna, och skogarna vimlade av småvilt. Han berättade ibland om sina strövtåg under den tiden, bland annat att han en dag kom förbi Dörsådalen där Nils Lundgren bodde. Han gick in för att hälsa på. Lundgren själv var inte hemma. Hans kvinna beklagade sig och sa: hur gärna jag än vill kan jag inte bjuda på kaffe eftersom jag inget har. Han fick intrycket att hon var i nöd, varför han frågade om hon ville ta reda på ett par hjärpar han hade i säcken. Hon blev så glad, och erkände gråtande att det i så fall skulle bli det enda matnyttiga som fanns i huset. Nu med facit i hand vågar jag påstå att ingen fått en så riklig belöning för två hjärpar som han fick.

Han bildade familj och flyttade till Myckelåsen där han hade fått överta Västtorpet efter sin morbror Johan Pelle. Där drog han sig fram som småbrukare, vilket var det mest vanliga på den tiden. En ko eller två, någon get, får, höns och kanske en gris och förstås en häst, som var ett måste för att sköta det lilla jordbruket. Det var i alla fall det som kom från ladugården som gjorde att vi överlevde.

Det som stod till buds var förstås skogsarbete. Men bodde man i Myckelåsen hade man en mil till arbetet och då var man hemifrån hela veckan. Det är svårt att föreställa sig den misär det nygifta paret fick leva i den första tiden. Dom flyttade in i samma bostad som korna. Skillnaden mellan ladugård och kök var en avbalkning som inte gick ända upp taket för värmens skull. Det s.k. köket var utrustat med bakugn och en lucka på köksgolvet var vägen till en jordgrop som fungerade som källare. I denna bostad föddes jag och en yngre bror.

Man kan förstå den arma småbrukarhustruns situation. Ensam ansvarig för djuren, fulla stugan med barn, en primitiv bostad utan el eller vatten, en spis som enda värme och kokmöjlighet. Ved skulle bäras och allt vatten till djuren, till hushåll och tvätt, oavsett temperatur eller före. Vattnet hämtades i en källa som låg 70 meter från ladugården. Mina två äldre syskon mindes när vi bodde hos korna, själv har jag bara ett svagt minne av att en bror till min morfar var hos oss och byggde den s.k. fjöskammaren där vi bodde till 1935. Inte så konstigt att det bara var de starkaste som klarade sig, min mor hörde inte till dem. Efter fem födslar 1 906,1908, 1910, 1912 och 1914 samt ett dödsfall däremellan, hade hon inte motståndskraft nog att klara en attack av tuberkolos, den tidens stora gissel. Hon lämnade oss 1916.

Det är svårt att sätta sig in i fars situation, ensam med fyra barn. På den tiden fanns inga försäkringar, ingen hjälp överhuvudtaget. Inte ens barnbidraget var uppfunnet. För min del verkar det verkar det fullständigt hopplöst. Jag kan tänka mig hur det var för min farmor att axla den tunga bördan att ta hand om oss efter mors död. Jag har ett svagt minne om inlejda husmödrar.

Då inträffar det ofattbara. Dottern till henne som fick de två hjärparna, kom och blev vår styvmor. Hon ställde sig vid fars sida och kämpade som en furie för att vi alla skulle få en dräglig tillvaro. Jag fattar inte hur hon orkade ta hand om oss som om vi vore hennes egna. För ingen ska tro att vi var några änglar, snarare tvärtom. Alltid lika överseende kämpade hon, slet som en slav och unnade sig aldrig en semesterdag. Det förunnades henne att få tre egna barn. Ingen vet hur det hade gått om hon inte kommit och tagit oss under sina vingar. Men livet kan vara grymt. Hon fick inte uppleva sin 60-årsdag, och fick genomgå svåra plågor innan hon lämnade oss 1947, i djup sorg men i det ljusaste minne bevarad.

 

Tillbaka