Minnen från Fjällsågen.


Fjällsågen har jag hört talas om allt sedan jag var en liten valp. För det första ingick min far Johannes Nordman i Fjällsågens jaktlag som jagade älg på höstarna. Laget bestod av förutom honom Anders Olsson, Gustaf Willenfors, Teodor Jutman och Per Nilsson samt en del inlejda. Den tidens älgjakt går inte på något vis att jämföra med den jakt som bedrivs i dag. Det var oerhört smått om älg. Om jag inte minns fel var det totalförbud mellan 1921 till1925. Bara ett fåtal jagade och jägarna rörde sig över stora vidder. Lyckades de skjuta skulle köttet bäras på ryggen till Fjällsågen, för att sedan klövjas till bygden.

Långt senare, när Anders Olofsson bodde ensam i Fjällsågen, fick far för sig att vi skulle bärga höskörden där uppe. Det var synd att den skulle förfaras när vi hade bruk för den. Jag minns så väl första gången vi for dit. Vi hade förstås klövjehäst. Vi skulle ju färdas mer än en mil efter den så kallade fäbovägen, med utrustningen vi ansåg oss behöva. Bland annat minns jag att far var in på butiken och köpte tre stycken Sörforsliar. Det har jag anledning minnas. Det var nämligen det första jag fick göra, att dra slipstenen för lieslipning.

Nästa morgon, innan daggen försvann, satte vi igång med de tre liarna. Nu är det ju ett odiskutabelt faktum att generationen före oss var fruktansvärt överlägsen oss, ifråga om att hantera lien. Deras lieslått sträckte ig över flera veckor varje år, och deras överlägsenhet kunde inte gå spårlöst förbi, det visste vi. Men vi kunde ändå inte annat än förvånas över denna skillnad. På kvällen när liarna skulle slipas igen ville far veta om vi hade haft samma tur med lien som han. Han var verkligen mer än belåten. Aha, tänkte jag, där har jag förklaringen. Det skulle vara bra roligt att få prova en riktig lie. Frestelsen blev för stor. På kvällen smög jag mig ut och satte min fars lie i mitt orv, och tvärtom.

Det skulle bli roligt nästa morgon. Men det blev istället en stor besvikelse för mig nästa morgon när vi började slå. Jag visste ju bestämt att far aldrig sa någonting han inte kunde stå för. Och nu tyckte jag hans lie var sämre var sämre än min. Det där grubblade jag på hela dagen, ända tills vi på kvällen skulle slipa igen. Då bet far ihop tänderna, så att mustascherna spretade rätt ut, som han alltid gjorde när han skulle säga något som var absolut säkert. Och så sa han: ” en hänn lien blir vassar å vassar han”. Då förstod jag att det var det som var bakom orvet som var viktigast.

Vi slog i flera år i Fjällsågen. Men far tyckte nog att han hade dålig hjälp med lieslåttern för plötsligt tyckte han att vi skulle haft en slåttermaskin till Fjällsågen. Han dryftade problemet med sin i ordningen andra svärfar, Lundgren. Och de kom överens om att problemet gick att lösa. Vi hade en gammal Milwaukee med gjutjärnshjul. Om sitsen togs av och maskinen vändes upp och ner, skulle de kunna klä hjulen med gamla säckar och järntråd. Då skulle det säkert gå bra att köra den över den mil långa fäbodvägen. Nu har jag inget minne av den transporten, så jag misstänker att far gjorde den ensam. Men besvikelsen när vi skulle provköra bland tannartuvor och ettermyrbon har jag aldrig glömt. Det blev nog bra litet slaget med den. Och det skulle inte förvåna mig om den är kvar i Fjällsågen

 


Tillbaka