Morfarsarvet.

 

Det var nån gång i början av 30-talet som jag var i Storgräftån och högg timmer och slet så fruktansvärt ont med en halsfluss som med jämna mellanrum återvände. Just vid detta tillfälle var den extra besvärlig. Jag var tvungen att ta med mig två termosar med hetvatten som jag med jämna mellanrum tog ur för att stå ut. Den dagen jag tänker på tog jag ett viktigt beslut. På den tiden var det så smått om pengar så det vore dumt att beskriva eftersom en nutidsmänniska inte skulle tro hälften. Men nu var det så att min morfar hade avlidit och som arv hade det kommit till oss alla syskon en bankbok och jag beslöt att befria mig från min ständiga halsfluss.

När vi hade slutat i skogen tog jag en dag min gamla cykel och for den drygt milen långa vägen till Vällviken och steg på båten med mitt arv på ficka och for till Östersund. Där gick jag direkt till banken och tog ut 40 kronor vilket jag visste att operationen skulle kosta. Färden gick till Östersunds lasarett där jag bar fram mitt ärende och satt några minuter senare och väntade på att lokalbedövningen skulle verka. Här fick jag titt och tätt besök av en sjusyster ända tills hon stötte ihop med en läkare som sa att den där har så starkt hjärta så honom ska du inte ödsla tid på. Och sen klippte vad jag kan förstå läkaren bort mandlarna och ryckte bort dem och saken var klar. Men det kändes inget vidare bra och jag gruvade mig för att cykla hem från Vällviken varför jag gick till banken och tog ut den tia som fanns kvar av arvet och kunde åka i Nils Mårtenssons nya T-ford hem. Hela arvet var förbrukat men jag hade i alla fall gjort mitt livs bästa investering.

Min morfars arv föll i ovanligt god jord eftersom jag var oförskämd nog att låna min äldre broders arv så jag kunde köpa förlovningsringar och kunde tack var detta eklatera förlovning, det blev ett äktenskap som håller än i dag.

 

Tillbaka