Myltresan.

 

Jag har många minnen från Lillgräftån. Den vackra välbyggda fäbodstugan som stod där redan när Björklund fick såväl Rörön som Gräftån i avgångsvederlag av Hissmofors fick som så många andra fäbodstugor tjänstgöra som bostad för skogsarbetare, fiskare och bärplockare även sen fäbodlivet upphörde.

Ett av de trevligaste minnen jag har från min barndomstid är när vi fick följa far till Lillgräftån för att plocka mylta. Det var nämligen på det viset att jag hade en faster i Österåsen som med sin man hade sex små barn. När spanska sjukan härjade som värst 1918 blev hon änka. De hade ett torpställe där en från Borgen hade en inteckning på 2000 kr och den sade långivaren upp när hennes man dog. I sin nöd gick hon till sin bror i Myckelåsen och bad om råd. Far gick då till Johan Olofsson i Storåsen och fick låna 2000 kr mot 5 % ränta så att lånet kunde lösas. Sen lovade han sin syster att betala räntan tills pojkarna växt upp och kunde ta över.

Men ingen kan föreställa sig hur ont om pengar det var på den tiden, allting måste planeras långt i förväg. Far beslöt att en tjurkalv varje vår skulle sparas för att slaktas i jultiden när räntan skulle betalas. Det fungerade bra i många år ända tills ett år då den av okänd anledning dog på betet. Då började far fundera var han skulle ta pengar till räntan.

Så en dag kom han med förslag, vi skulle fara till Lillgräftån och plocka mylta. I dag hade det varit enkelt men på den tiden var det något helt annat. Han satte genast igång med att tillverka en släpa för häst måste vi ju ha med. Vi var fyra som kunde plocka men endast en som kunde bära en tyngre börda. Den enda vägen som på den tiden kunde komma ifråga var fäbodvägen från Välje via Väljesbodarna, Hemmingsbodarna, Månsgårdsbodarna, Fjällsågen och sen var det bara fars lokalkännedom som gjorde att vi med häst och släpa sent på kvällen kunde komma till Lillgräftån och då var släporna utslitna. Men även detta hade far tänkt på och hade verktyg med sig för att tillverka nya.

Jag minns inte mycket av hemresan men minns i alla fall fars glädje när vi på fyra personer och häst på mindre än en vecka lyckats tjäna 100 kr som var just den summa som var räntan på fasters lån.

Den trivsamma stugan stod där i många år ända tills Aron Kopparberg bodde där. Han var hästjetare åt Oviksborna och hade oturen att stugan brann ner och vallen blev utan hus.

 

Tillbaka