När bäcköringen högg i Häggån.


1943 till 1945 bodde vi i Månsåsen, i Wikströms som vi sa på de tiden. Då som nu var det ont om arbete för skogsarbetare sommartid, eftersom all avverkning skulle ske på slädföre. Vi hade bara hästen att tillgå för framforsling av virket. Så när vinterföret var slut var ”huggaren” överflödig. Eftersom jag inte slutade äta måste jag hitta på något annat om jag ville överleva. Av den anledningen beslöt jag en augustidag 1944 att göra en tur upp till Storgräftån. Jag skulle se hur långt hjortronen kommit, även dess var ju en del vår möjlighet till överlevnad.

Jag packade litet mat i säcken, och eftersom både Dörsån och Gräftån skulle passeras, tog jag metspö, maskburk och litet salt. För säkerhets skull tog jag karamellburken jag fått av handlaren, den skulle jag ha till fiskburk.

Jag cyklade till Myckelåsen och därifrån promenerade jag. Det gick bra ända tills jag skulle passera Häggån nedanför Häxåsen. Där fick jag syn på en fisk som försvann under en trädstam som låg tvärs över åbotten. Jag blev nyfiken och agnade kroken. Den nådde knappt vattenytan innan fisken satt där. Jag blev paff och undrade om jag skulle ge mig tid till fiske. Gick en bit till för att se när det slog mig ”kanske är det ett utrymme under stammen som jag inte ser. Kanske finns det mer fisk där?” Jag släppte ner kroken, och tro det eller ej, när jag lämnade platsen var det 21 fiskar i väskan. Då var förståndet puts väck. Det var bara fiske som gällde tills väskan var full. Då började jag fundera ”vad håller jag på med egentligen? Vart var jag på väg?”

Det var augusti. Det började skymma på kvällarna och det var nästan en mil kvar till stället där jag skulle övernatta. Helt resolut tog och gjorde upp eld och kokade kaffe. Fick i mig en smörgås och tömde väskan i burken. Och hoppades framför allt fisken skulle sluta nappa. Förstår inte jag var tvungen att undersöka den saken, inte hade den slutat, snarare tvärt om. Nu for det lilla vett jag nyss trodde mig ha all världens väg, det var återigen bara fiske som gällde. Räddingen kom gud ske lov i mörkningen. När väskan var full var masken slut. Jag vet inte hur många jag fick på sista masken, men minst tio stycke, på bara en vit skinnslamsa. Sen var kroken alldeles ren

Då var jag faktiskt riktigt illa ute. Stod på en plats, för mig ganska okänd, i halvmörkret med en massa fisk som skulle rensas. Jag kom då att tänka på att min svärfar Nordell som bodde i Häxåsen på den tiden, disponerade en Skönviksbarack efter vägen Kusböle-Häxåsen. Tänk om jag kunde ta mig dit. Jag visste var nyckeln var, visste även att det fanns en ljusstump i säcken som skulle räcka under fiskrensningen. Katar iväg och kommer direkt på en stig som jag följde. Efter ett tag når jag en sten som rests som minnesmärke. På den platsen hade en kronojägare från Frösön stupat på sin tillfälliga arbetsplats. Vilken lyckträff! Stigen gick direkt till kojan. Det går inte att beskriva den glädje jag kände när jag fick låsa upp, gå in och tända ljusstumpen och sätta igång. Jag gjorde upp och rensade fiskarna, som visade sig vara 182 stycken. Det var skönt att krypa till kojs för en välbehövlig vila, efter en väl använd dag.

Nästa dag gick jag till Storgräftån, endast för att konstatera att det var minst en, kanske två veckor kvar tills det var dags att tänka på hjortron. Då grävde jag efter ny mask och gick till baracken för att hämta fiskburken. Jag gick ner till Häggån för att fiska väskan full, det skulle väl vara fort gjort. Jag gick samma sträcka som dagen förut och varken såg eller fick en enda fisk. Jag tror jag fick upp de fiskar som fanns dagen före. Hur som helst så hade jag upplevt mitt livs fiske ifråga om antal på kort tid. Jag tror inte att jag kan glömma den resan.

 

Tillbaka