När vi ägde Storgräftån.


En som hette Tideman hade tidigare Storgräftån men han gick i konkurs och Sundsvalls Enskilda Bank blev ny ägare. Banken bjöd ut den för 14 000 kr. Det här var 1929, det var otroligt dåliga tider och ingen verkade vara intresserad. Därför kom Gustav Willenfors som var skogvaktare åt Äggfors AB och en av fars jaktkamrater i Fjällsågens jaktlag och rådde far att köpa det. Han var övertygad om att det var en bra affär. Men om det var en bra affär, varför gjorde han det inte själv?

Han svarade att han som skogvaktare åt Äggfors var skyldig att informera dem men det kändes bättre att tipsa en kamrat. Far var intresserad men som tiderna var då såg han sig ingen möjlighet att klara av en sådan affär. Därför pratade han med Nils Karlsson i Fillsta och Nils Bertilsson i Höge och dom var villiga att bli hans kumpaner och dom köpte Storgräftån.

Men för far blev det en jobbig tid eftersom han i stort sett blev ensam med ansvaret. Det första han gjorde var att flytta en av de fyra stugorna som fanns på vallen ner till Dörsån där den blev Nordmanskojan. Sen begärde han stämpling till nästa år vilket även kom till stånd. Men då började besvärligheterna. Stämplingarna hann bara börja innan de stoppades.

Storgräftån var nämligen fyllnadsjord till Wattjoms by och hade gått i handel en lång tid, vid och ett tillfälle hade en hemmansdel utelämnats och därför fanns ingen lagfart. När stämplingarna hade stoppats fick vi höra att stugan skulle återställas på sin ursprungliga plats. Jag har full förståelse för den man som hette Eriksson och som satte igång det hela men jag förstår fars förtvivlan.

Men nu var det så att en av fars kumpaner var personlig bekant med den som var säljare den gången när hemmansdelen blev bortglömd. Jag tror att säljaren hette Fontell, han var miljonär och låg på Sundsvalls sjukhus. Kumpanen for dit och fick för 2 000 kr köpa den felande länken. Stämplingen kunde fortsätta men då hade korna redan flyttats hem vilket gjorde att mjölken måste bäras från byn.

Ja, det var ett bekymmer men långt ifrån det enda. Äggfors hade byggt ut Dörsåns flottled och hade på sätt och vis monopol på allt virke längs dalgången, om det var någon annan som utnyttjade flottleden fick dom lära sig att betala. Det var i det närmaste omöjligt att få till något netto efter den dalgången, man fick vara tacksam om man fick betalt för arbetet.

På senare tid är det många som frågat mig: ”Varför sålde ni Gräftån?” På det kan jag svara som så. I slutet på 30-talet tyckte far att krafterna började avta och därför skrev han över sin tredjedel på Anders och mig. Våra kumpaner hade börjat tröttna på Storgräftån och Äggfors monopol, de ville att vi skulle sälja till en gammal skräddare från Häggenås som var villig att betala 27 000 kr. Det blev så att vi träffades på ett kafé i Östersund. Men när gubben stack ner handen i fickan på sin solkiga kakirock och tog fram 27 000 kr och jag sen stod med 4 500 kr i min hand kände jag direkt att det var fel.

Men jag hade varit gift i fem år och hade inget eget hem och pengarna kunde bidra till att lösa det problemet. Bara en vecka efteråt träffade jag två pojkar från Sundsvall i Gräftån, dom påstod sig vara på väg till Bugårdsbodarna för att taxera en stämpling. Då förstod jag att det var i sista ögonblicket som den före detta skräddaren gjort affär och att han gjort sig en bra slant. Det började bli skogsbilvägarnas tid och flottledernas monopol var över. Sen gick allt med en rasande fart, Gräftån samt nästan alla fäbodar fick sina skogsbilvägar.

 

Tillbaka