Öringen i Torrisbodtjärn.


Jag minns första gången jag fick följa med min far på fjälliske. Det fanns inte vägar då som nu. Det var att först och främst att gå över myrarna till Häxåsen vilket var en mil. Sedan skulle vi gå till Lillgräftån. Då skulle jag tro vi varit på väg i ungefär fyra timmar och var i behov av en stunds vila och vår första smörgås. Sen skulle vi gå över fjället till Prästläkardalen. För min del höll det redan på att bli för mycket, för min bror som var två år äldre gick det bättre. Hade jag inte haft några bon bon karameller i fickan vet jag inte hur det slutat.

Av själva fisket i Lekarån har jag faktiskt inte något minne, inte ens om vi småpojkar hade spön. Men däremot återtåget till hemmet minns jag desto tydligare eftersom jag fick problem med fötterna. Jag hade nämligen på den tiden en fruktansvärd fotsvett och efter flera dar med gummiskor på fötterna utan luftning blev det för mycket. Fötterna blev såriga och jag fick svårt att gå. När vi kom till Torrisbodarna där Emma Wallner var bodtös och jag tog av skorna insåg far att det inte gick längre. Han pratade med Emma och frågade om han fick lämna mig några dagar. Det slumpade sig att Per Svensson i Välje kommit upp och skulle vara där några dagar för att fiska. Far pratade med honom och fick löfte att jag skulle få följa med honom hem när han hade fiskat färdigt. Därefter lämnande de mig och gick hem.

Fötterna hämtade sig förvånansvärt fort när jag fick av mig skorna. När Per frågade mig om jag ville bli med till Dammån blev jag naturligtvis glad. Men när vi nådde ner till tjärn låg där en båt varför Per sa att vi tar båten över tjärnen så blir det närmare att gå. Men det var ohygglig med vatten i båten varför Per böjde sig ner och började ösa. Själv stod jag och tittade utöver den spegelblanka tjärnen när en jättefisk som jag aldrig sett maken till hoppade högt i luften och slog ner minst två meter från där den kom upp med ett fullständigt otroligt plask. Jag ropade ”såg du tocken fisk som hoppe”. Men Per som stod böjd över båten och ingenting såg svarade ”de finns ingen storfisk hen, de finns bäre smååbborn hen”.

Konstigt nog har jag inget minne av att jag följde Per hem. Men den stora fisken minns jag allt för väl. Minns även att jag berättade om storfisken jag såg i tjärn men insåg till sist att det inte var bra för mitt rykte eftersom ingen trodde mig.

Här efter måste jag göra ett ordentligt hopp fram i tiden troligen till 1939. Då var jag gift och hade egna barn men fortfarande inget eget hem och eftersom jag skulle hugga i Torrisbodarna följde familjen med, Svea skulle nämligen kocka. Sven som då var äldst var redan en duktig skidåkare och en dag ville han att vi skulle fara ner till tjärn och försöka pimpla abborre. Vi for ner och jag med min slöa skålborr lyckades efter mycket arbete borra ett hål. Det var rätt mycket snö på isen. Medan jag slet med den slöa borren städade Sven bort snön på ett bra område runt hålet. Sedan agnade vi med en liten fläskbit och började pimpla men eftersom vi inte hade mask trodde jag nog litet på företaget så vi gav upp och for hem. Men först satte vi ut fläskbiten i hålet.

Dagen efter som var en söndag ville Svea fara ner till Sundskojan och hälsa på kockan där, varför vi lade Märta i pulkan och gav oss iväg. Men Sven var inte nöjd med farten utan for före ner till tjärn och tittade på vårt utlägg. Vi mötte honom långt innan vi nådde ner till tjärn, han kom med andan i halsen och blöt i ansiktet och sa ”ma ha fått en storn aåbbor å je få int ihäln”. Jag tog det lugnt och sa som Per Svensson sa till mig för länge sen att det finns ingen storfisk här, bara småaborre. Men Sven var eld och lågor och skyndade på oss och när vi nådde ner ser vi att vattnet stigit på det område som Sven snöröjt, runt hålet var det 15 cm vatten och där simmade runt en kilosöring.

Jag måste erkänna för Svens del att jag var oerhört glad att öringen inte hittade tillbaka till hålet. För annars skulle han fått genomgå samma elände som jag att se en stor fisk där det bara fanns småabborre.

Det skulle fortfarande dröja många år innan det kom en förklaring på fenomenet. Det började gå rykten att en Norderöbo lagt nät i tjärnen och fått dem förstörda och till sist kom ryktet att en jättefisk fångats varför man började kasta drag och visst fanns det storöring.

 

Tillbaka