Rågången

 

En gång inpå 50-talet fick vi en söndagsmorgon se vår rågångsgranne gå med gevär på axeln och sparka inpå vår täkt och det syntes at han sökte något. Något år senare när Hissmofors skulle dra sin ledning över, som jag trodde mitt skifte, högg jag upp där dom stakat sin linje, det var nämligen några granar just intill vägen så det blev litet virke just där. Men då fick jag brev från min rågranne som sa att detta virke fick jag inte röra innan vi visste vem som var ägare till det. Det var nämligen på det viset att min granne kommit över en gammal karta där det gick en spikrak linje från bron över Skallbölebäcken till bron över Getåsån vilken han påstod var gränsen mot Rörön. I så fall rådde han faktiskt om i det närmaste hela Skallböle.

Vår rågångsgranne ringde och frågade om jag var intresserad av en rågångsreglering vilket jag ju måste svara nej till. Men detta till trots kom inom några dagar ett brev med datum utsatt när jag var skyldig att infinna mig för denna förrättning. Det var med skälvande ben jag ställde in mig i ledet när lantmätaren tog befälet och gick ner till Skallbölebäcken där han tittade på en karta. Därefter gjorde han helt om gick ett visst antal steg och sedan rätt inpå Rörön där han fann en mossbelupen sten som han befriade från mossan. Han hittade ett borrhål dit han satte en pinne och fäste en lina och talade om hur många meter i nordlig riktning det var till rågången och det visade sig vara vägens mitt. Vilket gjorde att rågångsregleringen i stort sett var klar och det lilla parti virke jag hade liggande invid vägen och som jag fått order att inte röra var mitt.

Men rågångsregleringen omfattade även markering av rågången kring den bit av mitt hemman som faktiskt ligger inpå Röröns marker, alltså biten söder om landsvägen. Där tyckte jag nästen synd om min granne, lantmätaren verkade irriterad. När grannen sa att kostnaden för det här får Nordman hålla blev svaret. ”Hurså?” ”Jo, det var ju han som saknade rågång.” ”Ja, om du kan förklara för mig hur en markägare som saknar rågång på andra sidan har en granne som har rågång. Nä, någon sorts hut och skam får det väl i alla fall vara.”.

Och som tur var kunde vi nu bo kvar på vårt nästan nyinköpta första hem.

 

Tillbaka