Skallböle när jag var ung.

 


Jag minns som om det var igår första gången jag var till Skallböle och jag tror faktiskt det var på julafton som jag fått uppdrag att hämta fars nyskräddade vadmalsrock hos Olle i Skallböle som ju var skräddare. Jag kunde inte vara så gammal för att jag har ett minne av att snön liksom nådde mig till knäna. Lydia, skräddarens syster tyckte det var orätt att skicka en som var så liten för detta uppdrag och jag minns mycket väl att det var mycket besvärligt att frakta denna som jag tyckte jättestora rock.

Andra gången var 1916 när mor hade avlidit och min tvååriga syster Karin fått ett tillfälligt hem hos Kerstin i Skallböle. Kerstin var änka efter en som omkom i fyllan och villan och hon hade sitt hem en bit väster om skräddarens bostad. Hon hade tre döttrar varav en dog så det blev mor och två döttrar som jag senare blev skolkamrat med. Jag måste medge att jag avundades dem deras intellekt, dom var lärarens favoritelever.

Dom kom att flytta till Stockholm men fick en dag se i tidningen att det fanns ett konditori till salu i Dalarna. Då lånade dom var sin päls och for dit som spekulanter och, troligtvis tack vare sin gedigna klädsel, fick dom köpa det vilket för dem visade sig bli en mycket bra affär. Dom kom faktiskt under vår tid i Skallböle och sökte efter något som påminde om deras tid där. Men allt var raserat, till och med den stora sten som varit deras käraste lekplats, den hade jag sprängt och fraktat bort.

Det var två små jordbruk till i Skallböle varav ett tillhörde en stenarbetare Forslund och hans hustru Kristina. Dom bodde i en fäbodstuga som fanns kvar sedan Skallböle var Svedjeböndernas fäbodland liksom Myckelåsen delvis varit Norderöns fäbodland.

I yttersta Skallböle hade Kalle i Skallböle slagit sig ner för att där bli jordbrukare och eftersom han hade gott om skog så minns jag att Alex i Bäck flyttade dit sitt flyttbara sågverk och sågade bräder så att Kalle kunde bygga stommen till en rejäl ladugård. Men på den tiden var det bra mycket besvärligare än man kan tänka sig att bygga till och med en ladugård eftersom man då måste ha gjutgrus och enda sättet man då visste var att med häst hämta det i Alvarsån vintertid.

I detta fall blev det faktiskt för mycket och slumpen gjorde att jag blev vittne till när han kom hem med det gruslass som skulle bli det sista. Han drabbades av lunginflammation som han inte klarade av och stommen till den ladugård han påbörjade finns faktiskt kvar än i dag medan kvinnan som han hade en son med liksom sonen är för länge sedan borta liksom de grova granarna.

 

Tillbaka