Skallböle.

 

År 1945 hade jag äntligen bestämt mig för att jag måste skaffa ett hem för min familj. Vi hade redan varit gifta i tio år och hade två barn, Sven och Märta, som aldrig som andra barn kunde säga mitt hem. Gunnar Lindholm hade varit på väg att köpa ett ställe i Skallböle men drog sig ur när han fick höra att det saknades lagfart. Fastigheten ägdes av Sven Olofsson som liksom så många andra på den tiden varit till Amerika ett tag men som kommit hem och övertagit Skallböle. Men då visste jag i alla fall att stället var till salu varför jag kontaktade ägaren och vi kom överens om ett pris. Att det inte fanns lagfart ansåg jag inte vara hela världen varför jag bad min far om hjälp. Han var en mästare på att skriva och hade lovat skriva köpebrevet.

Sven Olofsson s beklagade sig över att han inte kunnat få lagfart på stället och han plockade fram hela brevväxlingen han hade haft med myndigheterna och far satte igång att läsa. Rätt som det var sa han: ”men hen e ju lagfarten”. Efter en stunds bläddrande i hans papper försökte far övertyga honom om att sista brevet han fått var just lagfarten. Det tog en stund innan han lyckades. Hur som helst så skrev far köpebrevet. När han var klar sa han på sin trygga jamtska ” de e e litte snällt e ställe men de e ju att helsike för dyrt” varpå Sven svarade ” han ha ju fått e bra e älgpass inpå handeln.” Han hade aldrig varit ägare till ett gevär, än mindre jagat älg. Men en sak är säker, Sven visste inte hur rätt han hade.

Sven fick genom affären bekymmer när det gällde boendet både för honom och hans syster. Säljaren hade förbehållit sig att få bo kvar ett år i övervåningen, vilket vi inte hade något emot. Vi rymdes gott i den nedre. Men hans syster bodde i ladugårdskammaren och hon blev husvill varför något måste göras. Men nu var det så lyckat att hennes bror Otto hade köpt gammalgården på Rörön och hans skifte följde vägen mellan Getåsån och Skallbölebäcken. Otto lovade att hon skulle få bygga en stuga på hans skifte mitt emot där hon bott förut. Hon hade en svåger som var byggmästare och han lovade hålla virket om hennes bröder höll arbetet och på så vis fick hon en egen stuga.

Men hur som helst så blev det efter allt flackade hit och dit en obeskrivlig lyckokänsla att äntligen ha en plats på jorden som vi kunde kalla vårt hem trots att vi fick bära vattnet i en hink och gå på utedass. Men vad gjorde det när vi aldrig blivit bortskämda. Vi skaffade så småningom de djur som rymdes i den lilla ladugården, det fanns inte plats för mer än fem kor och tre grissuggor. Det var på den lyckliga tiden, när varje småbrukare kunde ha en mjölkbrygga där mjölkbilen varje dag hämtade vår lilla mjölskvätt som tacksamt togs emot av Myrvikens mejeri. Jag hade min frihet att ta de arbeten som dök upp och kunde när det passade sticka på en fisketur, så jag hade ingenting att klaga på. Svea fick så gott som ensam ta ansvaret för ladugården..

Vi måste ha varit fulla av framtidstro efter som vi hade hem Lasse i Per Ors från Hallen som hjälpte oss anlägga en fruktträdgård med bärbuskar, äppelträd, päronträd och gräsmatta med körsbärsbuskar. Idag vet vi att det var onödigt arbete, det visste vi inte då.

Den lilla jordplätt som vi flyttade till var så fruktansvärt belastad med stora stenar så det knappt var lönt att komma med en enbets slåttermaskin utan lien var nog det mest praktiska. Jag hade sökt något som kallades stenröjningbidrag, en dag kom det en som hette Nyström, hans titel var vandringsförrättare. Eftersom samhällets tjänstemän då i regel kom på cykel skulle dom ha kost och logi så länge uppdraget varade. Då var man glad att man hade en hustru som kunde klara en sån sak utan föregående beställning. För Nyströms skull blev det denna gången endast en övernattning, följande dag räknade han in 125 stenar som skulle sprängas och fraktas bort på en hektar mark. Han hade oturen att få tag på en bok av Stina Jämte, han kände igen personerna så det blev inte mycket sömn för honom.

För att få bort de 125 stenarna lejde jag Magnus Lindholm som med sin son Otto som borrvändare handborrade stenarna för 10 kr hålmetern. Men detta var sista gången det handborrades, redan året därpå fanns borraggregat på traktor och ännu senare en speciell stenröjarvagn som fraktade bort stenarna helt på egen hand.. Hur som helst sådde jag korn på den stenröjda åkern 1947 och Karl Ljungdahl sade när han med sin epadragne självbindare skurit den att det var den bästa åker hans skurit. Men 1947 var ett rekordår, det blev 32 tunnor korn på en hektar åker.

Min tid som småbrukare blev varken lång eller intensiv. Redan 1960 fick Ivan Ward överta ansvaret för åkerbruket. Själv började jag ett tio års flackande mellan olika arbetsplatser men samma arbetsgivare, nämligen Jonas Halvarsson i Järpen. När den perioden var slut var hälsan inte längre så efterhängsen. Då var det skönt att ha sitt små bruk att stanna till vid. Vi hade det riktigt bra, vi trivdes så otroligt bra i Skallböle.

Tillbaka