Stoet i Månsgårdsbodarna

 


Mina tankar stannade vid en händelse för mycket länge sen som min bror Anders berättade om när han kom hem från ett besök i Fjällsågen i sällskap med far. På de tiden gick man som bekant alltid till fots varför en enkel resa tog i alla fall två timmar. Man gick då via Väljesbodarna och Hemmingsbodarna över Alvarsån till Månsgårdsbodarna som i gamla tider var sommarviste för korna i Månsåsen.

Men den händelsen jag tänker var efter den epoken och husen på vallen hade redan rasat samman utom ett häbbre som otroligt nog motstått tidens tand. Nu var det så att Magnus Mårtensson i Månsåsen hade ett fölsto på bete däruppe som hade lyckats ta sig in i detta häbbre men som inte kunde komma ut därför att dörröppningen var för låg. Att gå in gick bra men att komma ut var omöjligt eftersom marken var så mycket lägre än golvet i häbbbret.

Far gjorde det enda som var möjligt att göra. Nämligen att riva taket och sen plocka ner timringen tills han nådde dörröppningen så att stoet kunde gå ut. Hon var då så svag att hon dråsade omkull framför dörren innan hon med stapplande steg styrde stegen mot Alvarsån för att släcka sin olidliga törst. Far var inte nån talträngd person och jag kan inte erinra mig att han nämnde saken en enda gång. Men för min bror var det ett stort äventyr som han ofta berättade om.

När jag bodde i Månsåsen och handlade hos Håkan som var son till Magnus Mårtensson berättade jag om händelsen men det trodde han inte på. Han hade inte hört talas om det och om det var sant skulle väl min far åtminstone ringt och talat om det.

Me nu var det faktiskt på det viset att det då i Myckelåsen fanns två telefoner och jag vet aldrig att far gick dit för att ringa och innan far ansåg sig i behov av telefon tog det en oherrans massa år.

Som jag nämnde var far inte talträngd, huvudsaken var att han kunde rädda stoet som var i nöd. Ägaren som inget visste var ju aldrig i nöd så varför kontakta honom.

 

Tillbaka