Nils Nordman berättar.

När vi flyttade till Myrviken och jag fick obegränsat med fritid tänkte jag att jag skulle passa på att teckna ner något av det viktigaste jag upplevt i mitt liv. Men när jag fattade pennan för att sätta igång drabbades jag av en stor överraskning, jag kunde inte skriva för hand.

Jag har ju aldrig som min far varit någon storskrivare men hade ju i alla fall kunnat skriva någorlunda läsligt men nu var den förmågan puts väck. När min dotterdotter Marie fick höra detta kom hon en dag med familjens gamla skrivmaskin och med sin otroliga övertalningsförmåga lyckades hon nästan att få mig att tro att jag kunde.

Skrivmaskinen var en resurs som måste utnyttjas och det gick så långt att jag skrev en artikel om min sista fjälltur. Hon sa ”Det där är ju riktigt bra, fortsätt skriv, jag ska renskriva." Jag fortsatte skriva och hon skrev rent och en dag kom hon med en prydlig pärm med det jag skrivit vilket jag är henne mycket tacksam för. Jag skämdes för att utnyttja henne mer men fortsatte att skriva eftersom det var ett utomordentligt tidsfördriv som jag till slut inte kunde undvara.

För några år sedan drabbades jag av något som kallas stroke. Det gjorde att de sista 40 åren av min existens försvann ur mitt medvetande och att jag på sätt och vis fick börja om från början och jag blev ganska ensam. Jag miste förmågan att känna igen folk och fick skämmas varje gång jag var på affären.

Det skulle naturligtvis ha gjort att jag slutat skriva men i stället blev det nästan tvärt om. Jag fungerade som alla gamla och mindes bara det som var tillräckligt gammalt. Därför blev det så att jag kom att minnas saker som hänt i min ungdom som jag måste skriva ner för att få tiden att gå.
 

 

Nils Nordman är inte längre hos oss. Han insjuknade på kvällen den 11 mars. När han vaknade nästa morgon sade han ”Jag fick se solen i dag med.” Men den dagen blev hans sista.

Hans humor, genuina livsglädje och goda humör övergav honom aldrig.

Född 1910 i Myckelåsen växte han upp i en annan tid. För hans kusiner i Amerika var det möjligt att skaffa sig en utbildning. I det tidiga 1900-talets Myckelåsen var detta otänkbart, han har själv skrivit att han föddes till skogsarbetare och det blev hans yrke. Några år i början av 1930-talet arbetade han även som byggnadsarbetare.

1945 köpte familjen ett småbruk i Skallböle och fick för första gången något de kunde kalla ett eget hem. De drev jordbruket fram till 1960. Då arrenderades åkermarken ut och Nils blev byggnadsarbetare fram till sin pension.

Han hörde hemma i naturen med jakten, fisket och arbetet. Hans yrke, skogsarbetare, försvann ju med tiden och han saknade det. Det var det arbete som han trivts bäst med. Det hårda skogsarbetet satte sig i kroppen och han blev med åldern böjd och stel i lederna. Hörseln blev sämre liksom synen. Men huvudet förblev gott.

Han började skriva ner minnen från sin ungdom och dagliga kommentarer om vad som hände omkring honom, i familjen och ute i stora världen. När fingrarna inte riktigt ville lyda honom lärde han sig att skriva på skrivmaskin. Familjen var viktig för honom, makan Svea född Nordell och barnen Sven, Märta, Margareta och barnbarnen. Det tog honom hårt att se sin egen son gå bort i förtid.

Jag har haft mycket glädje av besöken hos Nils och Svea. När jag har haft frågor om gamla tider har jag vänt mig till honom. Det var som ett fönster bakåt mot en svunnen tid. Det fönstret är nu stängt. Men kvar finns våra minnen och hans berättelser.

Mars 2007 Kurt Nordman