När jag gick ut i världen

”Vad ska du bli min lilla gosse, när du blir stor.” Så frågade vuxet folk när jag var liten. Jag skulle inte bli något särskilt. Huvudsaken var att jag blev stor, då skulle jag slå av armar och ben på min elaka morbror som jämt retades med mig. Men ödet ville annorlunda. Jag blev inte tillräckligt stor, ty den elake morbrodern växte ut till en av de stabbigaste skogsarbetare som socknen hade skådat. Besviken vandrade jag då ut i världen där jag upplevde myckehanda skakande och såg många märkliga ting.

Men frågan ”vad ska du bli” förföljde mig och för att freda mitt samvete såg jag om efter en lämplig titel. Nästan alla yrken hade dock sådana fel och brister att de inte kunde accepteras. Dessa kasserade födkrokar förde jag in på min svarta lista, det var en liten svart anteckningsbok som det stod ”Notes” på.

Någon gång i sitt liv har man storsändning och rensar i sedimenten. En sådan gång kom boken fram, när den föll ner på golvet med sidan F uppslagen, kunde jag läsa ” FÖRFALSKARE”, ”FÖRFATTARE”, ”FÖRTENNARE ”.

Att förfalskning är ett lägre stående hantverk är klart och ingen förundras väl över att det finns med i denna förteckning.

Vad förtennaryrket beträffar hade detta fordom en låg social status. Den ökande folkbildningen har emellertid gjort underverk och lett till en förfinad syn på denna yrkesgrupp. När man förut sa - ” Titta, nu kommer en tattare” så låter det numera – ” Se där, en subkulturist.” Och det är ju skillnad.

Vad som gjort yrket problematiskt är de nya material, rostfritt och plast, som helt har trängt undan den gamla hederliga kopparn. Nu är det naturligtvis en fördom att plast inte går att förtenna. Inget är omöjligt för en fackman. Men resultatet är ändå sådant att fackmannen bör ta betalt i förskott och helst ha tillgång till en snabb sportbil som kan föra honom undan kundernas vrede. Det är utan tvivel ett otacksamt och hårt arbete och ingen yrkesvägledare sänder nu för tiden in någon på denna bana.

Att vara författare framstår för många som något av ett drömyrke. Förmodligen ser de sig själva, avspänt småpratande, ta emot nobelpriset ur Majestätets hand. Men jag vet bättre besked om författandets villkor och hade goda skäl att föra in denna sysselsättning i min svarta bok. En gång kände jag nämligen en författare. Hans namn var Sune Svensson och hans verk ”De knutna nävarna ” var avsett att bli en följetong i tio delar.

Innevånarna i den ungkarlsbarack där jag då bodde arbetade alla i ortens järnverk. Sune och jag delade rum. Han var som folk är mest och försökte, som vi andra, att leva upp till de föreställningar om barackfolkets syndiga leverne som cirkulerade i staden. Dessa rykten hade stora saker att berätta om spritfester, slagsmål och erotiska utsvävningar. Vi var alla dömda till ett evigt misslyckande, våra fysiska och ekonomiska resurser räckte inte till. I denna miljö skapades ”De knutna nävarna”.

En dag tittade Sune upp från sin veckotidning och sade, i förbigående, - ”Oj, oj, vad dom är dåliga, följetongerna, jag tror jag ska skriva en följetong själv.” En kväll, några dagar senare sprang han upp från sängen, kastade tidningen på golvet och utbrast, ”Jag ska bannemej skriva en följetong själv”. Man kunde se att han fattat ett viktigt beslut.

En tid därefter var han tyst och inåtvänd och gav sig ofta ut på långa skogspromenader. En dag lade han några papperslappar på bordet framför mig, storyn var färdig. Då jag var känd som en flitig följetongsläsare ville han nu höra min mening.

Handlingen var förlagd dels till lasarettets kirurgiska avdelning, dels till krogen och verket var ett äkta triangeldrama. Där var först en underläkare, försagd och fattig, men med en glödande kärlek till Syster Irma. Irma älskade förvisso underläkaren, men han var ju så fattig, stackarn. Och så var det överläkaren på kirurgiska avdelningen, en stor och opolerad knöl, svår på fruntimmer.

I de första åtta avsnitten skulle överläkaren vara ute och svira med syster Irma som dock skulle hålla på sig, ty innerst inne var hon en fin flicka. Men i det nionde avsnittet skulle det hända saker, ambulanssirener, däck som tjöt mot asfalten, spring i korridorerna, in skulle komma ett svårartat harpestfall och läkarvetenskapen, inklusive överläkaren, skulle stå maktlös. Underläkaren skulle då träda fram med skalpellen i ett stadigt grepp och rädda patienten genom en sex timmar lång operation. Syster Irma skulle då inse vem hon hela tiden älskat och falla i hjältens armar. Happy End.

Kärlekens metamorfosiska verkan var grundtemat, förklarade Sune. De knutna nävarna skulle öppnas i det tionde avsnittet. Det var en symbol för det ”Ja” till kärleken och livet som slutet utgjorde. Därtill ville han försvara de romantiska värdena, något som helt fallit ur modet.

Jag satt stum av häpnad. Visserligen hade jag aldrig sett någon författare och visste därför inte hur en sådan var beskaffad, men den som skrev ett så mäktigt verk som ”De knutna nävarna” måste med all rätt kunna kallas författare.

Det var dessutom första gången som harpesten avhandlades i skönlitterära sammanhang. Detta var så mycket märkligare som följetongen skrevs innan harpesten var riktigt aktuell här i landet och sjukdomen var på den tiden tämligen okänd, även i medicinska kretsar.

Nu följde en lycklig tid. Sune skrev var ledig stund. Glatt och lustigt var hans sinne. Lätt och ledigt löpte pennan där han satt och lade mening till mening, sida till sida. Det var en fröjd att se honom sitta vid bordet med en bunt oskrivna ark på den ena sidan och en ständigt växande manuskripthög på den andra. På kvällarna när vi andra samlades runt pokerbordet kunde vi höra hur han gnolade och småsjöng för sig själv.

Men en kväll när jag kom in på rummet sjöng han inte längre. Fyra avsnitt var färdiga men det hade börjat gå trögt. Det var som om personerna började sätta sig på tvären, de betedde sig inte riktigt som meningen var. Underläkaren som ju skulle vara en tystlåten natur artade sig till att bli en riktig surrkuse. Varje gång han fick en replik ville det bli till en lång filosofisk betraktelse. Det var riktigt jobbigt att hålla ordning på honom. Jag muntrade upp Sune med att det nog skulle gå bra och följande vecka såg två nya avsnitt läggas till den färdiga högen.

Så en dag, på hemväg från jobbet, mötte jag författaren på gatan. Han hade en systempåse i ena näven och verkade dyster. Det var följetongen som bekymrade honom. Syster Irma hade börjat missköta sig. Hon hade visat anlag för slamsighet redan i det femte avsnittet och nu hade hon slutat borsta tänderna och fått dålig andedräkt. Det var verkligen illa. Sune hade inte druckit en droppe sedan han började skriva men nu måste han ha något innanför västen.

Knappt hade han hämtat sig från den besvikelse som Irma berett honom förrän hjälten/underläkaren höll på att försvinna ur handlingen. Han var på väg till Himalayas sluttningar för att meditera, något som Sune lyckades förhindra i allra sista stund. Författarens rygg blev allt mer böjd för var dag som gick, han slutade raka sig, tomflaskor och hopknycklade pappersark täckte bordet och begravde stolarna. Det var tydligt att han genomled en kris.

Jag började fundera över den tredje personen i dramat, överläkaren på kirurgiska avdelningen. Enligt storyn var han ju en fruntimmerskarl av Guds nåde. Var det då sannolikt att han skulle misslyckas i sina avsikter genom hela åtta avsnitt? Något inom mig förbjöd mig dock att framföra mina tvivel. Jag insåg att vad Sune Svensson nu behövde var inte frågor utan svar. Vid denna tid började jag hålla mig hemifrån. Det var så tungt att se honom hänga över sin eländiga följetong.

Men när han nådde till de sista dramatiska avsnitten verkade det att lossna. Nu återstod bara operationen och det lyckliga slutet. Han blev bättre till mods och arbetet gick åter framåt.

En helg åkte vi ut i skärgården. Vi hade lånat en båt och fredags eftermiddag gav vi oss iväg. Sune stannade hemma, han skulle avsluta sin följetong. När vi sent på söndagskvällen återvände fann vi en slagen, ja, krossad man. Vi lyckades lirka ur Sune vad som hade hänt.

När underläkaren hade kommit ut ur operationssalen efter den långa och heroiska operationen och följetongens trådar skulle bindas samman var syster Irma försvunnen. Det visade sig att hon under tiden legat bort sig med överläkaren på medicinska avdelningen, och han var gift och hade tre barn.

Hela följetongen hade pajat. Underläkaren hade stått och ryckt i sina gummihandskar i tio timmar nu, harpestfallet låg fortfarande kvar på operationsbordet och kärleken, kärleken ………

Hans förtvivlan var bottenlös. Vi var alla enkla män, Larsson, Skåne, Herman, Göken och jag, vi var alla enkla och obildade män. Vi försökte hålla Sune uppe med hjälp av glada kvinnor och brännvin, men i våra hjärtan visste vi det intet fanns att göra. Irma hade svikit. Endast tiden kunde läka hans sår.

Kort därefter skildes våra vägar. Jag avreste till annan ort och min vän Sune Svensson har jag inte återsett. Men han lär ska ha gått till Främlingslegionen. Innan jag lämnande staden tog jag fram min svarta bok och skrev med stora, tydliga bokstäver ”FÖRFATTARE”.

Det må ingen förtänka mig.